En liten sak som jag hatar med att ha en så dominant sjukdom är just hur det lägger sig i och tvingar en omvärdera saker som man skjutit ifrån sig i massa år. Frickin life lessons hela tiden.
Jag minns en historia som jag måste ha läst nån gång på högstadiet och tyckte då att den var platt och dum. Den skulle nog visa nånting om att vara uppmärksammad och älskad tror jag, jag tyckte bara den var idiotisk. En kille som kapade av sig handen och plötsligt bryr sig alla, sen är det inte nytt längre och han blir ensam igen och då kapar han av sig andra handen. Askorkad historia.
Men! Nu sitter jag och funderar på alla dussintals knasiga historier omkring alla symptom, mediciner, läkare och absurditeter. Och då infinner sig ibland frågan, när slutar allt det där vara intressant? För jag har haft en himla massa samtal de senaste två åren, och allihop har kretsat omkring det där som definierat mig allt mer, oavsett hur mycket jag velat vägra låta just det hända. När mer än varannan tanke man har handlar om hur man ska kriga mot en sjukdom blir det lätt så, men nånstans stannar man upp och vill att nästa samtalsämne ska vara nånting annat.
Helst innan de man pratar med kommer till samma slutsats.
På något sätt tycker man helt plötsligt att det fanns något som blir relevant i den där fåniga historien. Med en själv i centrum.
