Blev sur för att jag blev sjuk och missade en hel veckas träning (och en hel veckas arbete på uteplatsen) och till råga på allt den planerade första motionstävlingen (E18-loppet). I förrgår gjorde jag en liten känna-efter-runda och allt verkade fint. Patrik tipsade om ett annat motionslopp i helgen som kommer och det loppet visade sig ha en intressantare distans, 30 km motionstempo. E18-loppet var 21 eller 42 km, det ena lite ospännande, det andra i mesta laget för mig.
Så igår kväll tänkte jag provköra den distansen. Fint väder, lite kallt men inget regn, inte så blåsigt att det gjorde nåt. Jag kör fortfarande en dryg kilometer bort till en cykelväg som går över åkrarna och sen fram och tillbaka på den, ett varv där är ganska precis 3 kilometer. Sen är det en kilometer hem när man är klar. Så 9 varv på cykelvägen - det mesta jag kört förut var 6. Runt 4-5 varv kändes det tungt, "det skulle vara skönt att se slutet nu". Sista milen började det också kännas riktigt slitigt. Antydan till blåsor under fötterna, ont i knäna, stel i nacken. När jag väl kom hem var hela kroppen verkligen öm. 2 timmar är tydligen en riktig pärs för kroppen, entimmaspass känns knappt alls.
För första gången såg jag inte fram emot att ge mig ut igen direkt jag hade kommit in, utan ville bara vila, sova. Ska ta ett par dagar med lätt löpning, låter skridskorna vila till loppet på söndag. Har lite gräva att göra på uteplatsen också.
torsdag 16 september 2010
lördag 11 september 2010
Ekströms pendel
Såg nån som skojade till det och påmnde SJ om att det är höst och snart dags att sopa löv från spåren och sen kommer ju växlarna att frysa när det blir kallare, kommer ni ihåg det SJ? Så jag tänkte dela med mig av min bild av SJ också. Här är den:
Strange how people who suffer together have stronger connections than people who are most content
I vintras var det synd om många i landet. Lite synd om alla som värmer huset med el, lite synd om alla som solidariskt åker tunnelbana eller pendeltåg, men jag tror det var mest synd om oss uppsalapendlare. Vissa av oss är ju till på köpet även tunnelbaneåkare med elvärme hemma.
Bisarra länkar skapas bland människor som tycker sig vara gemensamt utsatta för påfrestningar. Pendlare är redan en subkultur, till och med på E4an. Jodå, efter ett tag känner man igen bilar och har uppfattningar och idéer om vem som sitter bakom ratten och vilka förmågor och brister den personen kan tänkas ha. Konkretare blir det på en plats som uppsalapendeln. För den som till äventyrs inte vet vad det rör sig om så är det Stockholms största kollektivtrafikpendel utanför SL-området, den drivs av SJ och ser ut som vilket tåg som helst - ja med undantag för att den är sjaskigare. När DN skrev om skräp på SJ-tågen fnissades det en del bland resenärerna på uppsalapendeln. Bananskal och fulla papperskorgar? Puh-lease, prova arton och tio mot Uppsala vilken dag som helst. 10-15 000 lär pendla med uppsalapendeln dagligen. En järnvägsvagn rymmer knappt 100 sittande. Tågen går tätast på morgonen då det avgår två direkttåg i timmen och två vanliga tåg via Knivsta-Märsta, från Uppsala. Returtrafiken mot Uppsala på eftermiddagen är spridd över längre tid och inte lika koncentrerad. Det omvända pendlandet, stockholmare som pendlar till Uppsala, är en liten bråkdel av huvudströmmen.
Jag har tågpendlat under två längre perioder. Den första perioden var under 90-talet. Då fanns fortfarande vagnar i trafik med skyltar som deklarerade att renovering utförts i nån verkstad på 30-talet. En av de vagnarna snöade det in i. Inte singlade in enstaka snöflingor, det snöade in. Det blev drivor bakom sätena.
Samma tåg kommer in till samma plattform varje dag. Uppsalapendelns plats på Stockholms centralstation är spår nummer 3, alternativt spår 4 eller 5. Just de perrongerna har uppgång direkt till Kungsbron plus att man kan välja att gå direkt ut till Vasagatan eller in i Centralen och därifrån till pendeltåg eller tunnelbana. Beroende på vart man ska är det alltså precis som med tunnelbanan skillnad på vilken ände av tåget man sätter sig i. Resan mot Uppsala är annorlunda, där är norra änden av tåget alltid närmast utgången för alla resenärer så de vagnarna är alltid fullast.
Normala uppsalapendeltåg har en förstaklassvagn i var ände. I mitten av tågsetet finns en vagn med alla platser grupperade runt bord, i 4-grupper, där tågpersonalens kupé också finns. Resten av tåget utgörs av vanliga andraklassvagnar. Kroniska pendlare reser förstås med precis samma avgång så gott som varje dag. De ska alltid åt samma håll när de kommer fram så de sitter alltid på ungefär samma plats. Efter ett tag känner man igen varandra. Det finns människor jag hälsar på på stan, människor jag inte vet vad de heter eller varifrån de kommer och som jag aldrig pratat med, men som jag vet precis vilka de är. Han som sitter vid solfönstret. Hon som sminkar sig på toaletten. Pendlare som jag.
Min första pendlarperiod var jag inte förtjust i SJs tjänster. Som sagt så snöade det in i en del av vagnarna. Sittplatserna var mer och mer trasiga, vissa avgångar undvek man vissa vagnar för att de där plastiga blå fåtöljerna var trasiga allihop och de gråbruna sätena så nedsuttna. Med tiden och på senare tid har jag faktiskt blivit mer positiv. Jag vet att det är helt fel i ett populistmedium som detta att varken dissa eller vara ironisk men hav en smula tålamod, det löser sig i nästa stycke. Avgångarna på uppsalapendeln var oftast någorlunda i tid, det fanns oftast sittplatser om man inte stormade ombord mindre än ett par minuter före avgång.
Fram till november-december 2009 var det uppåt. Sen kom ju den där vintern. Jag ska inte älta hur synd det var om oss men jag misstänker att det var flera uppsalapendlare som log lite i smyg när tunnelbanan ställde in utomhustrafiken ett par dagar och pendeltågen var försenade. Uppsalapendeln hade vissa avgångar inställda från första veckan och det var inte många tåg som avgick i tid från december till februari. Precis då bestämde sig SJ för att ta bort resegarantin (jag vet exakt hur fel den meningen är, men den som har invändningar mot formuleringen jobbar på SJ och är jävig). Det var inte upplagt för kärleksförklaringar till SJ just då.
Eftersom jag är lätt att komma ihåg eller svår att glömma så hände det flera gånger att medpendlare som just kom till Centralen kom förbi mig där jag satt eller stod och läste, kom fram och frågade hur det var med tågen idag. Vissa kände jag igen men inte alla.
En kväll någon gång i mars satt jag på ett tåg som avgått någorlunda i tid. Tåget före hade ropats ut alldeles för kort tid före avgång, på nån ovanlig plattform, så jag tog väl en kopp och väntade på nästa - om jag tar ståplats strejkar ryggen oftast och jag tappar en arbetsdag. Det var nattsvart ute, värmen i vagnen var som vanligt lite lite för högt uppskruvad, så där så det är skönt när man kommer in och sen inte blir behagligt hur mycket man än klär av sig. Framför mig satt dels en man och en kvinna som nog var kollegor, dels tvärs över mittgången en man som var bekant med dem, sådär halvbekant, de hade uppenbarligen känt varandra länge, antagligen decennier, men inget gemensamt minne eller ämne var så lätt att prata om som tågförseningarna. Frågor som "Jaså var du också på sjuttonförtiett i torsdags, hade du också väntat på sjuttonelva?", och resten av vagnen lyssnade, jodå, de hade också frusit på perrongen, varenda kväll i flera veckor, och sen trängts i vagnarna på första tåget som faktiskt gick. "Så du var också på det som fick gå via Arlanda i måndags!" Ja, ibland är det extra synd om dem som bor i Knivsta.
De tre pratade precis så där högt att det inte går att inte höra vad de säger. Vagnen var bara halvfull så så mycket mer hände inte förrän det var dags för biljettkontroll. I just den där vagnen satt också en kvinna. Hon satt bakom mig och jag tittade inte efter hur hon såg ut ens när vi gick av, jag trodde först det var en äldre tant som satt där men när konduktören kom ändrade jag mig, rösten lät inte särskilt gammal. Kanske trettio, antagligen yngre men definitivt en kronisk pendlare. När konduktören, en dam runt trettifem, kom till henne så inledde hon - pendlaren - ett resonemang om att det vore acceptabelt att strunta i biljett idag med tanke på hur många förseningar och inställda angångar det varit på sistone. Hela vagnen blev tyst. Kvinnan var inte högljudd eller upprörd och hon förde sitt resonemang ganska väl, bättre än jag kunde ha gjort det och allteftersom minuterna går blev konduktören mer och mer obekväm, hon var ju tvungen att utkräva biljett och normalt sett kontrollavgiften på åtskilliga hundralappar. Man kan ana att hon bävade inför att avkräva en upprörd resenär närmare tusen kronor.
Uppsalapendeln har normalt två konduktörer som avverkar kontrollen från var sin ände av tåget och när damerna pratat förseningar och vad som är skäligt biljettpris en stund så har den andre konduktören gått igenom resten av vagnarna och anländer. Diskussionen har då kommit fram till resegarantin och huruvida det procentuella bortfallet av biljettpris kan kvittas mot de procentuella bortfallen i avgångar, samt hur ensidigt deklarerade avtal kan vara gångbara även från resenärens sida. Ja, diskussion och diskussion, det var mest kvinnan i sätet bakom mig som diskuterade, den kvinnliga konduktören sa inte så mycket. Hennes kollega var fryntlig och visade större socialt självförtroende, en kommentar på dalmål om vilket skämt den nya resegarantin är så var isen smält och damen i sätet bakom mig avslöjade att hon självklart hade en blijett. Att hon bara så in i helvete var tvungen att säga något till någon innan hon exploderar, det berättade hon inte ens. Alla vi andra som suttit tysta och lyssnat, vi förstod precis hur nödvändigt det var.
Konduktörerna försvann bort mot sin lilla kupé. Man kunde gissa att hon sen beklagade sig, han skämtade och ryckte på axlarna på dalmål. Tåget rullade mot Uppsala, vi hade redan passerat biten där man ser bilarna på E4an, bron över Sävjaån där hägrarna bodde, man kunde precis se ljusen uppifrån Polacksbacken, bilarna på Kungsängsleden. Tåget var nästan i tid. Nästan, inte riktigt. Lokföraren hade just förklarat att det korta stoppet tidigare berodde på andra förseningar men att nu var det fritt fram in till Uppsala central.
Tvärs över mittgången från mig satt en ung man, jag skulle gissa en student eller en som nyligen varit student. Han hade hörlurar och lyssnade på musik så högt att jag kunde höra den om jag ansträngde mig. Han hade inte hört de tre och inte kvinnan som var tvungen att klaga lite. Han tittade upp mot Sten Sture-monumentet, slog ihop sin andravärldskrigsmonografi på engelska och började stoppa ner saker i axelväskan, drog ner jackan från bagagehyllan. Lurarna med musiken var fortfarande på.
Just då bromsade tåget in, ganska tvärt, och stannade därute på slätten, inom synhåll från Ultuna gård. Killen med lurarna kurade ihop sig och man ser hur han bara inte hade lust att hålla inne. Att det helt enkelt inte ger nåt. Han rätade på sig och bara säger lite för högt, "Fuck!". Det blir ännu lite högre för han hade ju fortfarande lurarna på.
Jag tittade inte ens extra noga på mina medresenärer den kvällen. De tre, kvinnan, studenten, allihop är fortfarande okända för mig. Jag slöt bara ögonen och bestämde mig för att komma ihåg. Det gäller att hålla värmen kvar inombords, det var ju fortfarande minus 20 på busshållplatsen.
"You always said people don’t do what they believe in, they just do what’s supposed to fit in, then they repent
And I always said, “Hang on to me, baby, and let’s hope that the roof stays on”"
Bob Dylan kan man skriva om nån annan gång, men jag tycker ibland att uppsalapendeln kunde vara värd en Dylan-låt precis som Mannen som sköt Liberty Valance. Inte bara nån futtig blogg.
Strange how people who suffer together have stronger connections than people who are most content
I vintras var det synd om många i landet. Lite synd om alla som värmer huset med el, lite synd om alla som solidariskt åker tunnelbana eller pendeltåg, men jag tror det var mest synd om oss uppsalapendlare. Vissa av oss är ju till på köpet även tunnelbaneåkare med elvärme hemma.
Bisarra länkar skapas bland människor som tycker sig vara gemensamt utsatta för påfrestningar. Pendlare är redan en subkultur, till och med på E4an. Jodå, efter ett tag känner man igen bilar och har uppfattningar och idéer om vem som sitter bakom ratten och vilka förmågor och brister den personen kan tänkas ha. Konkretare blir det på en plats som uppsalapendeln. För den som till äventyrs inte vet vad det rör sig om så är det Stockholms största kollektivtrafikpendel utanför SL-området, den drivs av SJ och ser ut som vilket tåg som helst - ja med undantag för att den är sjaskigare. När DN skrev om skräp på SJ-tågen fnissades det en del bland resenärerna på uppsalapendeln. Bananskal och fulla papperskorgar? Puh-lease, prova arton och tio mot Uppsala vilken dag som helst. 10-15 000 lär pendla med uppsalapendeln dagligen. En järnvägsvagn rymmer knappt 100 sittande. Tågen går tätast på morgonen då det avgår två direkttåg i timmen och två vanliga tåg via Knivsta-Märsta, från Uppsala. Returtrafiken mot Uppsala på eftermiddagen är spridd över längre tid och inte lika koncentrerad. Det omvända pendlandet, stockholmare som pendlar till Uppsala, är en liten bråkdel av huvudströmmen.
Jag har tågpendlat under två längre perioder. Den första perioden var under 90-talet. Då fanns fortfarande vagnar i trafik med skyltar som deklarerade att renovering utförts i nån verkstad på 30-talet. En av de vagnarna snöade det in i. Inte singlade in enstaka snöflingor, det snöade in. Det blev drivor bakom sätena.
Samma tåg kommer in till samma plattform varje dag. Uppsalapendelns plats på Stockholms centralstation är spår nummer 3, alternativt spår 4 eller 5. Just de perrongerna har uppgång direkt till Kungsbron plus att man kan välja att gå direkt ut till Vasagatan eller in i Centralen och därifrån till pendeltåg eller tunnelbana. Beroende på vart man ska är det alltså precis som med tunnelbanan skillnad på vilken ände av tåget man sätter sig i. Resan mot Uppsala är annorlunda, där är norra änden av tåget alltid närmast utgången för alla resenärer så de vagnarna är alltid fullast.
Normala uppsalapendeltåg har en förstaklassvagn i var ände. I mitten av tågsetet finns en vagn med alla platser grupperade runt bord, i 4-grupper, där tågpersonalens kupé också finns. Resten av tåget utgörs av vanliga andraklassvagnar. Kroniska pendlare reser förstås med precis samma avgång så gott som varje dag. De ska alltid åt samma håll när de kommer fram så de sitter alltid på ungefär samma plats. Efter ett tag känner man igen varandra. Det finns människor jag hälsar på på stan, människor jag inte vet vad de heter eller varifrån de kommer och som jag aldrig pratat med, men som jag vet precis vilka de är. Han som sitter vid solfönstret. Hon som sminkar sig på toaletten. Pendlare som jag.
Min första pendlarperiod var jag inte förtjust i SJs tjänster. Som sagt så snöade det in i en del av vagnarna. Sittplatserna var mer och mer trasiga, vissa avgångar undvek man vissa vagnar för att de där plastiga blå fåtöljerna var trasiga allihop och de gråbruna sätena så nedsuttna. Med tiden och på senare tid har jag faktiskt blivit mer positiv. Jag vet att det är helt fel i ett populistmedium som detta att varken dissa eller vara ironisk men hav en smula tålamod, det löser sig i nästa stycke. Avgångarna på uppsalapendeln var oftast någorlunda i tid, det fanns oftast sittplatser om man inte stormade ombord mindre än ett par minuter före avgång.
Fram till november-december 2009 var det uppåt. Sen kom ju den där vintern. Jag ska inte älta hur synd det var om oss men jag misstänker att det var flera uppsalapendlare som log lite i smyg när tunnelbanan ställde in utomhustrafiken ett par dagar och pendeltågen var försenade. Uppsalapendeln hade vissa avgångar inställda från första veckan och det var inte många tåg som avgick i tid från december till februari. Precis då bestämde sig SJ för att ta bort resegarantin (jag vet exakt hur fel den meningen är, men den som har invändningar mot formuleringen jobbar på SJ och är jävig). Det var inte upplagt för kärleksförklaringar till SJ just då.
Eftersom jag är lätt att komma ihåg eller svår att glömma så hände det flera gånger att medpendlare som just kom till Centralen kom förbi mig där jag satt eller stod och läste, kom fram och frågade hur det var med tågen idag. Vissa kände jag igen men inte alla.
En kväll någon gång i mars satt jag på ett tåg som avgått någorlunda i tid. Tåget före hade ropats ut alldeles för kort tid före avgång, på nån ovanlig plattform, så jag tog väl en kopp och väntade på nästa - om jag tar ståplats strejkar ryggen oftast och jag tappar en arbetsdag. Det var nattsvart ute, värmen i vagnen var som vanligt lite lite för högt uppskruvad, så där så det är skönt när man kommer in och sen inte blir behagligt hur mycket man än klär av sig. Framför mig satt dels en man och en kvinna som nog var kollegor, dels tvärs över mittgången en man som var bekant med dem, sådär halvbekant, de hade uppenbarligen känt varandra länge, antagligen decennier, men inget gemensamt minne eller ämne var så lätt att prata om som tågförseningarna. Frågor som "Jaså var du också på sjuttonförtiett i torsdags, hade du också väntat på sjuttonelva?", och resten av vagnen lyssnade, jodå, de hade också frusit på perrongen, varenda kväll i flera veckor, och sen trängts i vagnarna på första tåget som faktiskt gick. "Så du var också på det som fick gå via Arlanda i måndags!" Ja, ibland är det extra synd om dem som bor i Knivsta.
De tre pratade precis så där högt att det inte går att inte höra vad de säger. Vagnen var bara halvfull så så mycket mer hände inte förrän det var dags för biljettkontroll. I just den där vagnen satt också en kvinna. Hon satt bakom mig och jag tittade inte efter hur hon såg ut ens när vi gick av, jag trodde först det var en äldre tant som satt där men när konduktören kom ändrade jag mig, rösten lät inte särskilt gammal. Kanske trettio, antagligen yngre men definitivt en kronisk pendlare. När konduktören, en dam runt trettifem, kom till henne så inledde hon - pendlaren - ett resonemang om att det vore acceptabelt att strunta i biljett idag med tanke på hur många förseningar och inställda angångar det varit på sistone. Hela vagnen blev tyst. Kvinnan var inte högljudd eller upprörd och hon förde sitt resonemang ganska väl, bättre än jag kunde ha gjort det och allteftersom minuterna går blev konduktören mer och mer obekväm, hon var ju tvungen att utkräva biljett och normalt sett kontrollavgiften på åtskilliga hundralappar. Man kan ana att hon bävade inför att avkräva en upprörd resenär närmare tusen kronor.
Uppsalapendeln har normalt två konduktörer som avverkar kontrollen från var sin ände av tåget och när damerna pratat förseningar och vad som är skäligt biljettpris en stund så har den andre konduktören gått igenom resten av vagnarna och anländer. Diskussionen har då kommit fram till resegarantin och huruvida det procentuella bortfallet av biljettpris kan kvittas mot de procentuella bortfallen i avgångar, samt hur ensidigt deklarerade avtal kan vara gångbara även från resenärens sida. Ja, diskussion och diskussion, det var mest kvinnan i sätet bakom mig som diskuterade, den kvinnliga konduktören sa inte så mycket. Hennes kollega var fryntlig och visade större socialt självförtroende, en kommentar på dalmål om vilket skämt den nya resegarantin är så var isen smält och damen i sätet bakom mig avslöjade att hon självklart hade en blijett. Att hon bara så in i helvete var tvungen att säga något till någon innan hon exploderar, det berättade hon inte ens. Alla vi andra som suttit tysta och lyssnat, vi förstod precis hur nödvändigt det var.
Konduktörerna försvann bort mot sin lilla kupé. Man kunde gissa att hon sen beklagade sig, han skämtade och ryckte på axlarna på dalmål. Tåget rullade mot Uppsala, vi hade redan passerat biten där man ser bilarna på E4an, bron över Sävjaån där hägrarna bodde, man kunde precis se ljusen uppifrån Polacksbacken, bilarna på Kungsängsleden. Tåget var nästan i tid. Nästan, inte riktigt. Lokföraren hade just förklarat att det korta stoppet tidigare berodde på andra förseningar men att nu var det fritt fram in till Uppsala central.
Tvärs över mittgången från mig satt en ung man, jag skulle gissa en student eller en som nyligen varit student. Han hade hörlurar och lyssnade på musik så högt att jag kunde höra den om jag ansträngde mig. Han hade inte hört de tre och inte kvinnan som var tvungen att klaga lite. Han tittade upp mot Sten Sture-monumentet, slog ihop sin andravärldskrigsmonografi på engelska och började stoppa ner saker i axelväskan, drog ner jackan från bagagehyllan. Lurarna med musiken var fortfarande på.
Just då bromsade tåget in, ganska tvärt, och stannade därute på slätten, inom synhåll från Ultuna gård. Killen med lurarna kurade ihop sig och man ser hur han bara inte hade lust att hålla inne. Att det helt enkelt inte ger nåt. Han rätade på sig och bara säger lite för högt, "Fuck!". Det blir ännu lite högre för han hade ju fortfarande lurarna på.
Jag tittade inte ens extra noga på mina medresenärer den kvällen. De tre, kvinnan, studenten, allihop är fortfarande okända för mig. Jag slöt bara ögonen och bestämde mig för att komma ihåg. Det gäller att hålla värmen kvar inombords, det var ju fortfarande minus 20 på busshållplatsen.
"You always said people don’t do what they believe in, they just do what’s supposed to fit in, then they repent
And I always said, “Hang on to me, baby, and let’s hope that the roof stays on”"
Bob Dylan kan man skriva om nån annan gång, men jag tycker ibland att uppsalapendeln kunde vara värd en Dylan-låt precis som Mannen som sköt Liberty Valance. Inte bara nån futtig blogg.
fredag 3 september 2010
Vilks
I juli 2005 var jag med familj och släktingar i Skåne, och gjorde en utflykt till Kullaberg. Det var ordentligt varmt, vattenflaskorna vi bar med oss gick åt allihop. Nere vid Nimis var det gott om folk, och när vi varit där en stund fick vi också syn på Lars Vilks själv som kom vandrande ner med lite plankor på axeln och hammaren i bältet. Han klättrade runt och snickrade lite och fattade sedan posto på en bergknalle där han sålde böcker och frimärken medan han konverserade kulturbärande medelålders kvinnor.
Jag gjorde mina första redigeringar på wikipedia nån gång 2002. Mest för att jag tycker det är roligt att skriva, roligt att berätta. Med tiden blev engelska wikipedia lite trångt. När man påbörjar en artikel som fram till dess inte funnits så är nästan allt en förbättring men när flera gjort små bidrag så blir det jobbigare, mer likt jobb. Jag tröttnade lite på engelska wikipedian och flyttade över till den svenska. Jag var en ganska tidig skribent på engelska Wikipedia men på den svenska var jag verkligen bland de första, mitt användarnummer var 42 (och är det fortfarande). I samma veva började jag lägga upp mina första bilder. Bilder är inte en rymd som fylls upp på samma sätt som artiklar, det är lättare att hitta utrymme för en bild utan att den måste passas in i ett sammanhang.
När jag besökte Kullaberg och Nimis 2005 hade jag en skaplig kamera med mig och hade redan i förväg planerat att ta ett par bilder eftersom jag visste att Wikipedia inte hade så bra material om Nimis. Inte för att jag var fanatisk om Wikipedia eller Vilks utan bara för att jag skulle dit och bilden behövdes.
Så när Vilks dök upp så väntade jag tills han var ledig, presenterade mig och frågade om jag kunde ta en bild avsedd för Wikipedia. Vilks hade inget emot att porträtteras. Om jag skulle gissa så tror jag han hade en rätt dimmig bild av vad Wikipedia var, dess betydelse och vad som driver wikipedianer - helt ok för mig, jag måste betrakta mig själv som lekmannadilettant i alla sammanhang där Vilks är aktiv så där finns symmetri. Vilks frågade om han skulle hålla upp hammaren. Jag tackade nej, det var inte riktigt ett sånt porträtt jag var ute efter.
Väl hemma så hamnade Nimis-bilderna på datorn men det blev inte av att jag lade upp dem förrän två år senare. Då hade Vilks hunnit göra rondellhundsteckningar och det fick mig att notera att inga bilder fanns ännu på wikipedia så det var ju bara att ladda upp mina. Jag valde ut ett par, och de var i alla fall tillräckligt bra för att vara huvudsakligt bildmaterial på artiklar om Vilks och Nimis både på engelska och svenska Wikipedia, säkert även andra språk.
2010 kom nyheten om Jihad Jane. I media rapporterades att kvinnan ifråga hade gjort research om Vilks via internet och jag funderade på hur mycket som kunde finnas att se där om Vilks - det vore nog rimligt att tro att hon sett mina bilder. När jag jobbade lite med artiklarna om Vilks och Nimis hade jag noterat att det inte fanns så mycket relevanta fakta på nätet. När jag nu letade lite igen styrktes jag i den tron, det verkade rimligt att anta att Jihad Jane fått sin grundläggande och bästa uppfattning om hur hennes eventuellt tilltänkta offer såg ut genom att titta på porträttet jag tagit ungefär 4 år tidigare (om jag förstått turerna rätt så haffades Jihad Jane redan hösten 2009).
Inte nog med det, "min bild" var också illustration i artiklar om Jihad Jane, rondellhundar och annat. Med beaktande av sökmotorers beteende och wikipedias popularitet samt "min bilds" framträdande placering i allehanda relaterade artiklar är det ganska rimligt att tro att de som sökt information om Nimis, Vilks, Jihad Jane eller rondellhundar, alla sett "min bild".
"Min bild"? Den är fortfarande "min". Jag kan sälja den, vilket ingen annan kan. Det jag inte kan göra är att hindra den från att dessutom spridas på andra vägar under de licenser den publiceras under på wikipedia. Jag kan inte stoppa någon från att skriva ut den för att elda upp, eller från att trycka den i en tidning. Bildens historia är öppen för alla, upphovsmannen är lätt spårbar. Lars Aronsson spårade enkelt upp mig (och en hoper andra wikipedianer) som en övning, nån gång runt 2004, bara med hjälp av uppgifter på Wikipedia. Min identitet är inte hemlig.
I mars-april 2010 genomfördes några manifestationer av fundamentalistiska muslimer bland annat vid svenska beskickningar i (vill jag minnas) Lahore och Kuala Lumpur. I Lahore brändes en ful hemmagjord flagga, men i Kuala Lumpur hade man hittat en helt reglementsenlig svensk flagga att bränna - den var stulen från beskickningen. Några andra förberedelser hade man också gjort - tillsammans med flaggan satte man eld på utskrifter av Lars Vilks porträtt på Wikipedia. Alltså "min bild".
Bilden fortsatte att dyka upp lite överallt. I maj skulle Vilks besöka Uppsala, vilket berättades i en lokal gratis/reklam-tidning i en närapå helsidesartikel illustrerad med "min bild" i ganska stort format. Jag funderade på att gå dit men vissa av oss behöver vara på jobbet ibland så det blev inte av. Vid det laget hade tillräckligt hunnit hända för att jag skulle ha en del frågor till Vilks och tyckte (fortfarande tycker att) det fanns en relevant diskussion att föra bara kring publicering av hans porträtt (mer om det strax).
Det blev som sagt inte av att jag gick på föreläsningen. I efterhand var ju det både en lättnad och en besvikelse. Sedan dess - attentat mot Vilks. Debatten verkar ha avklingat, men just nu är det ju val, det kanske återkommer.
Några steg tillbaka: Tycker jag att det var rätt att lägga ut Vilks porträtt? Skulle jag göra det igen?
Det finns några saker att ta i beaktande. För det första är Vilks en publik person. Bilder av honom fortsatte dugga ganska tätt i media även efter upptrappningen när Jihad Janes gripande blev känt. Om något blev de fler och fler och det verkar knappast som om Vilks försökt stävja detta. Hans mission är, om jag förstår det rätt, att nå så många som möjligt med sin fråga och sin debatt. Så jag tycker inte jag svek Vilks själv genom att lägga ut bilden.
Jag la inte ut bilden direkt när den var nytagen. Mea culpa. Jag la ut den efter första vändan av publicitet. Jag tyckte inte då att det var fel och jag tycker inte nu att jag gjorde fel då. Rimligen skulle jag göra om det idag om jag ställdes inför valet. Om jag fått frågan idag om det skulle vara rätt att lägga ut bilden i den mediasituation som nu råder - så skulle jag i alla fall tycka att det vore rätt att lägga ut bilden. Det är inte de som följer självklara etiska regler som ska anpassa sig efter dem som har skakigare kompass.
Fenomenet flaggbränning kan man diskutera om man har lust. En rejäl anti-handling. Den saknar varje form av konsekvens, den enda tydliga egenskap handlingen har är ett öppet medgivande av allmän impotens. "Jag kan inte eller törs inte röra dig, jag kan inte nå dig, allt jag kan göra är att stå här och skrika lite och stampa på en symbol. Jag tycker men jag kan inte. ph34r me."
Fortsättning följer säkert, men en sak är jag inte det minsta ledsen över. Om jag hade tackat ja till att ta ett porträtt där Vilks har hammaren i högsta hugg och om jag sedan lagt den på Wikipedia, då hade det sett väldigt mycket sämre ut på bilderna från Kuala Lumpur.
Uppföljning 20101007: Idag ska Vilks slutföra föreläsningen som avbröts i Uppsala i våras. Jag gjorde ett par försök att ta reda på tid och plats och tänkte be att få ta en ny bild för wikipedia, men på Vilks hemsida verkade intresset för annat än tillbedjan svalt; allmänt dissande av någon tillförordnad och sedan plockades kommentarerna bort. Inga försök att förstå och inga försök att sprida information. Obegripligt. Whatever. Så jag kommer inte att vara där.
Jag gjorde mina första redigeringar på wikipedia nån gång 2002. Mest för att jag tycker det är roligt att skriva, roligt att berätta. Med tiden blev engelska wikipedia lite trångt. När man påbörjar en artikel som fram till dess inte funnits så är nästan allt en förbättring men när flera gjort små bidrag så blir det jobbigare, mer likt jobb. Jag tröttnade lite på engelska wikipedian och flyttade över till den svenska. Jag var en ganska tidig skribent på engelska Wikipedia men på den svenska var jag verkligen bland de första, mitt användarnummer var 42 (och är det fortfarande). I samma veva började jag lägga upp mina första bilder. Bilder är inte en rymd som fylls upp på samma sätt som artiklar, det är lättare att hitta utrymme för en bild utan att den måste passas in i ett sammanhang.När jag besökte Kullaberg och Nimis 2005 hade jag en skaplig kamera med mig och hade redan i förväg planerat att ta ett par bilder eftersom jag visste att Wikipedia inte hade så bra material om Nimis. Inte för att jag var fanatisk om Wikipedia eller Vilks utan bara för att jag skulle dit och bilden behövdes.
Så när Vilks dök upp så väntade jag tills han var ledig, presenterade mig och frågade om jag kunde ta en bild avsedd för Wikipedia. Vilks hade inget emot att porträtteras. Om jag skulle gissa så tror jag han hade en rätt dimmig bild av vad Wikipedia var, dess betydelse och vad som driver wikipedianer - helt ok för mig, jag måste betrakta mig själv som lekmannadilettant i alla sammanhang där Vilks är aktiv så där finns symmetri. Vilks frågade om han skulle hålla upp hammaren. Jag tackade nej, det var inte riktigt ett sånt porträtt jag var ute efter.
Väl hemma så hamnade Nimis-bilderna på datorn men det blev inte av att jag lade upp dem förrän två år senare. Då hade Vilks hunnit göra rondellhundsteckningar och det fick mig att notera att inga bilder fanns ännu på wikipedia så det var ju bara att ladda upp mina. Jag valde ut ett par, och de var i alla fall tillräckligt bra för att vara huvudsakligt bildmaterial på artiklar om Vilks och Nimis både på engelska och svenska Wikipedia, säkert även andra språk.2010 kom nyheten om Jihad Jane. I media rapporterades att kvinnan ifråga hade gjort research om Vilks via internet och jag funderade på hur mycket som kunde finnas att se där om Vilks - det vore nog rimligt att tro att hon sett mina bilder. När jag jobbade lite med artiklarna om Vilks och Nimis hade jag noterat att det inte fanns så mycket relevanta fakta på nätet. När jag nu letade lite igen styrktes jag i den tron, det verkade rimligt att anta att Jihad Jane fått sin grundläggande och bästa uppfattning om hur hennes eventuellt tilltänkta offer såg ut genom att titta på porträttet jag tagit ungefär 4 år tidigare (om jag förstått turerna rätt så haffades Jihad Jane redan hösten 2009).
Inte nog med det, "min bild" var också illustration i artiklar om Jihad Jane, rondellhundar och annat. Med beaktande av sökmotorers beteende och wikipedias popularitet samt "min bilds" framträdande placering i allehanda relaterade artiklar är det ganska rimligt att tro att de som sökt information om Nimis, Vilks, Jihad Jane eller rondellhundar, alla sett "min bild".
"Min bild"? Den är fortfarande "min". Jag kan sälja den, vilket ingen annan kan. Det jag inte kan göra är att hindra den från att dessutom spridas på andra vägar under de licenser den publiceras under på wikipedia. Jag kan inte stoppa någon från att skriva ut den för att elda upp, eller från att trycka den i en tidning. Bildens historia är öppen för alla, upphovsmannen är lätt spårbar. Lars Aronsson spårade enkelt upp mig (och en hoper andra wikipedianer) som en övning, nån gång runt 2004, bara med hjälp av uppgifter på Wikipedia. Min identitet är inte hemlig.
I mars-april 2010 genomfördes några manifestationer av fundamentalistiska muslimer bland annat vid svenska beskickningar i (vill jag minnas) Lahore och Kuala Lumpur. I Lahore brändes en ful hemmagjord flagga, men i Kuala Lumpur hade man hittat en helt reglementsenlig svensk flagga att bränna - den var stulen från beskickningen. Några andra förberedelser hade man också gjort - tillsammans med flaggan satte man eld på utskrifter av Lars Vilks porträtt på Wikipedia. Alltså "min bild".Bilden fortsatte att dyka upp lite överallt. I maj skulle Vilks besöka Uppsala, vilket berättades i en lokal gratis/reklam-tidning i en närapå helsidesartikel illustrerad med "min bild" i ganska stort format. Jag funderade på att gå dit men vissa av oss behöver vara på jobbet ibland så det blev inte av. Vid det laget hade tillräckligt hunnit hända för att jag skulle ha en del frågor till Vilks och tyckte (fortfarande tycker att) det fanns en relevant diskussion att föra bara kring publicering av hans porträtt (mer om det strax).
Det blev som sagt inte av att jag gick på föreläsningen. I efterhand var ju det både en lättnad och en besvikelse. Sedan dess - attentat mot Vilks. Debatten verkar ha avklingat, men just nu är det ju val, det kanske återkommer.
Några steg tillbaka: Tycker jag att det var rätt att lägga ut Vilks porträtt? Skulle jag göra det igen?
Det finns några saker att ta i beaktande. För det första är Vilks en publik person. Bilder av honom fortsatte dugga ganska tätt i media även efter upptrappningen när Jihad Janes gripande blev känt. Om något blev de fler och fler och det verkar knappast som om Vilks försökt stävja detta. Hans mission är, om jag förstår det rätt, att nå så många som möjligt med sin fråga och sin debatt. Så jag tycker inte jag svek Vilks själv genom att lägga ut bilden.Jag la inte ut bilden direkt när den var nytagen. Mea culpa. Jag la ut den efter första vändan av publicitet. Jag tyckte inte då att det var fel och jag tycker inte nu att jag gjorde fel då. Rimligen skulle jag göra om det idag om jag ställdes inför valet. Om jag fått frågan idag om det skulle vara rätt att lägga ut bilden i den mediasituation som nu råder - så skulle jag i alla fall tycka att det vore rätt att lägga ut bilden. Det är inte de som följer självklara etiska regler som ska anpassa sig efter dem som har skakigare kompass.
Fenomenet flaggbränning kan man diskutera om man har lust. En rejäl anti-handling. Den saknar varje form av konsekvens, den enda tydliga egenskap handlingen har är ett öppet medgivande av allmän impotens. "Jag kan inte eller törs inte röra dig, jag kan inte nå dig, allt jag kan göra är att stå här och skrika lite och stampa på en symbol. Jag tycker men jag kan inte. ph34r me."
Fortsättning följer säkert, men en sak är jag inte det minsta ledsen över. Om jag hade tackat ja till att ta ett porträtt där Vilks har hammaren i högsta hugg och om jag sedan lagt den på Wikipedia, då hade det sett väldigt mycket sämre ut på bilderna från Kuala Lumpur.
Uppföljning 20101007: Idag ska Vilks slutföra föreläsningen som avbröts i Uppsala i våras. Jag gjorde ett par försök att ta reda på tid och plats och tänkte be att få ta en ny bild för wikipedia, men på Vilks hemsida verkade intresset för annat än tillbedjan svalt; allmänt dissande av någon tillförordnad och sedan plockades kommentarerna bort. Inga försök att förstå och inga försök att sprida information. Obegripligt. Whatever. Så jag kommer inte att vara där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)