På en toalett för drygt tjugofem år sen

Jag jobbade på långvården några månader när jag var väldigt ung. Där hade jag kollegor som till skillnad från mig var utbildade vårdbiträden, vissa var undersköterskor och en del var riktiga sjuksköterskor. Nästan alla var kvinnor men inte riktigt alla. Bland de outbildade som hade det enklaste springjobbet fanns en del invandrade, jag skulle gissa kanske 25-30%. Ursprungen varierade. En av mina kollegor hette M, han kom från Sydamerika och var egentligen läkare men han kunde inte få jobb som läkare förrän han hade genomgått någon slags omskolning eller utbildning. Till sånt var det köer och svårt att bli antagen. Så han var vårdbiträde på långvården.

Jag kan tänka mig att en hel del av patienterna som låg där inte hade haft så mycket samröre med folk med annat ursprung. De kom från det där sjukligt homogena samhället där alla verkligen var bleka och hette Svensson. Många av patienterna kunde hur som helst inte protestera men där fanns också dagpatienter, såna som kom in över dan, delvis som ett sätt att avlasta anhöriga.

Vid ett tillfälle blev jag ropad på från en toalett och därinne fann jag en av dagpatienterna som ville ha hjälp med något toalettbestyr. Bredvid stod M, undanskuffad. Patienten förklarade att han den där inte dög för att han var annorlunda.

Det var en av de väldigt få gånger då sådant blivit synligt och tydligt för mig. Jag fattade egentligen inte särskilt mycket om medmänniskor och sånt där svårt på den tiden men just den gången tycker jag att jag hittade rätt. Jag pekade på M och sa till patienten, Han är läkare och du är en idiot. Sen gick jag.

Jag växlade några ord med M om saken efteråt men jag kunde just inte komma på något att säga. Det kan jag fortfarande inte.

Jag är inte någon hjälte eller fanatisk idealist. Den som vill kan gärna anta att historien är en saga, en fabel. Jag vill bara avsluta den med att säga: Om du röstar på ett uttalat rasistiskt parti så förtjänar du att bli lämnad på toa med otorkad röv. Din dumhet drabbar de den riktas mot men den berövar också mig saker. Småaktigheten och fegheten som föder den uttalade svenska rasismen kan jag inte acceptera hos någon som vill bli tagen på allvar.

Hur ska jag börja

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Efter att just ha suttit och försökt beskriva hur människor av olika kön och ålder beter sig omkring handikappade, på bussar och i affärer, så klev jag på bussen och sällskapet före råkade ta handikapp-platserna. Ingen fara det var gott om plats och jag kunde sitta bara nån rad bakom dem. Om jag inte har massor med bagage att släpa på och så länge jag inte behöver ta mig fram när bussen åker så är det faktiskt ingen stor skillnad. Det var inte så länge sen jag var helt frisk och jag vet att det var skönt med det extra utrymmet då också, jag kan unna andra den känslan så länge jag har nånstans att sitta.

Men mannen ville inte veta av det när han insåg att jag hade käpp. "Rätt ska vara rätt!" deklarerade han och vi bytte plats.

Det var faktiskt lite onödigt. Jag tror jag fattar vad han kände och menade, och det får mig att tänka att rätt många människor är ganska bra på att se och hjälpa, men åtminstone för min del så om jag säger att det går bra som det är att jag klarar mig, då menar jag det.

Nu dök istället en ganska enorm dam upp och höll på att krossa mig där på handikapp-platsen.

Till slut kom jag hem i alla fall, välbehållen och ganska nöjd med utflykten trots hettan och det som måste ha varit brandrök från skogsbranden.


Har ju mest skrivit på engelska om allt som rört hur jag blev sjuk men jag har tänkt på sistone att det vore trevligt om det fanns lite att säga så här på svenska också. Så, här är det. Svenska har glidit över till att bli andrahandsval på flera sätt men det gick ändå ganska bra att låta några ord trilla ut. Vi får väl se om jag kan skriva lite mer och inte bara låta allt komma på engelska.