Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Efter att just ha suttit och försökt beskriva hur människor av olika kön och ålder beter sig omkring handikappade, på bussar och i affärer, så klev jag på bussen och sällskapet före råkade ta handikapp-platserna. Ingen fara det var gott om plats och jag kunde sitta bara nån rad bakom dem. Om jag inte har massor med bagage att släpa på och så länge jag inte behöver ta mig fram när bussen åker så är det faktiskt ingen stor skillnad. Det var inte så länge sen jag var helt frisk och jag vet att det var skönt med det extra utrymmet då också, jag kan unna andra den känslan så länge jag har nånstans att sitta.
Men mannen ville inte veta av det när han insåg att jag hade käpp. "Rätt ska vara rätt!" deklarerade han och vi bytte plats.
Det var faktiskt lite onödigt. Jag tror jag fattar vad han kände och menade, och det får mig att tänka att rätt många människor är ganska bra på att se och hjälpa, men åtminstone för min del så om jag säger att det går bra som det är att jag klarar mig, då menar jag det.
Nu dök istället en ganska enorm dam upp och höll på att krossa mig där på handikapp-platsen.
Till slut kom jag hem i alla fall, välbehållen och ganska nöjd med utflykten trots hettan och det som måste ha varit brandrök från skogsbranden.
Har ju mest skrivit på engelska om allt som rört hur jag blev sjuk men jag har tänkt på sistone att det vore trevligt om det fanns lite att säga så här på svenska också. Så, här är det. Svenska har glidit över till att bli andrahandsval på flera sätt men det gick ändå ganska bra att låta några ord trilla ut. Vi får väl se om jag kan skriva lite mer och inte bara låta allt komma på engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar