Livet är numera ganska fullt av saker som får mig att tänka att så där vill jag nog egentligen inte vara men jag orkar inte ens försöka göra något åt det och alla andra får bara stå ut med att jag är lite i vägen eller har konstigheter för mig. Inte för att jag nånsin fäst mig särskilt vid vad andra tänker om vad jag gör, men det gäller på fler områden nu.
En sån sak som jag skulle vilja bry mig om men bara inte klarar av att göra något åt har att göra med att jag ofta går omkring med en stank av urin i näsan och tror att jag kanske drar med mig sån lukt.
Det kommer av följande: På Centralen i Stockholm finns hissar direkt upp från bortre änden av perrong 3/4 och 5/6, uppsalatågen kommer ju in på perrong 3 och jag ska ut mot Karlaplan eller Frihamnen så ettan från Kungsbron är perfekt och uppgången direkt från perrongen kortar faktiskt min gångväg med närmare en kilometer. Sen är det ju en ganska rejäl trappa upp, förstås. Som tur är finns det en hiss. Jag glider rakt förbi kön av pendlare som ska tränga sig upp i trappan och trycker fram hissen. Så långt har jag inga betänkligheter alls.
Trapphuset är öppet större delen av natten tror jag, för någon har mutat in just de hissarna som sin privata urinoar. Jag kan inte riktigt förebrå den som gör det. Som en som numera måste ha tillgång till toalett i alla möjliga sammanhang och utan att kunna välja tid och plats så har jag en hel del förståelse för den som är desperat nog att ställa sig och kissa i en hiss, men jag skulle önska att det inte behövdes.
Ibland får jag sällskap i hissen. Det är oftare kvinnor än män, men oavsett vilket så är andelen ungefär lika stor av personer som uppenbarligen inte hade räknat med den pressande stanken i hissen och står och håller tillbaka kväljningar under den korta turen. Jag gissar att de som överhuvudtaget klarar trapporna tänker sig för innan de eventuellt tar hissen igen.
När man kliver ur hissen så hänger tanken på den där stanken kvar länge. Det är ganska svårt att övertyga sig själv om att den inte har satt sig i skorna och kläderna, och man undrar lite om andra passagerare på bussen tror att man luktar så.
En vardagsdetalj man gärna skulle välja bort. Faktiskt så pass att jag funderar på att börja stappla uppför trapporna ibland.
Visar inlägg med etikett pendling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pendling. Visa alla inlägg
onsdag 22 oktober 2014
tisdag 8 november 2011
Den årstiden
Det här är en liten samling, en kollektion, ett axplock, en bukett om man så vill, av erfarenheter av SJs omsorg om sina kunder och sin erbjudna tjänst (eller, i något enstaka fall, sådana erfarenheter gjorda av mig någorlunda närstående bekanta, men jag har inte tagit med något fall där jag inte vet vem den drabbade var, och när det inträffade). Kärleksförklaring vill jag inte kalla det.- Veckan före jul 2009 berättade jag för en kollega som tänkte sig att flytta till Knivsta och börja tågpendla att det livet var helt ok. Samma kväll var den första med totalt kaos på Stockholms central.
- Under en period av över två arbetsveckor under vintern 2010-2011 reste jag två gånger per arbetsdag och hade inte en enda arbetsdag där inte antingen ditresa eller hemresa (eller båda) var försenade med minst 100%. De flesta dagarna var bägge resorna så sena och under hela perioden var det en enda resa som kom fram i tid.
- För den som arbetar med informationsteknologi är SJs (assisterade av Trafikverket eller vad de nu kallar sig) informationsspridning tidvis helt surrealistisk. Vid ett och samma tillfälle har jag till exempel observerat
- en version från lokföraren
- en version från ombordpersonal ombord på tåget
- en version från ombordpersonal på perrongen (jag vet inte om de borde kallas överbordpersonal eller något annat fyndigt)
- en version i skyltning på perrongen
- en version i skyltning vid perrongens början
- en version på informationstavlan i centralhallen
- en version - som med korta mellanrum ändrades - i högtalarsystemet
- ...alla olika (med viss reservation, det är med heisenbergsk osäkerhetsgrad förknippat att försöka observera alla dessa informationsplatser samtidigt så det kan hända att de olika versionerna faktiskt i viss mån stämde överens vid några tidpunkter)
- Vid ett tillfälle hördes tågpersonal ursäkta bristen på sittplatser (där åtskilliga passagerare köpt sittplatsbiljett) med orden "någon har glömt att koppla på den vagnen"
- Över högtalarsystemet har jag informerats om att ett tåg inte kan avgå som planerat eftersom "tågpersonalen saknar kompetens". Jag vet fortfarande inte vad de menade egentligen.
- Flera gånger jag hört den käcka formuleringen "tåg förtielva som nu inkommer försenat och som skulle ha vänt 17.41 som tåg förtitolv kommer istället att bli tåg förtitretton klockan 18:11", vilket måste vara ett helt briljant sätt att förbättra förseningsstatistiken eftersom inställda tåg enligt SJs evangelium inte är försenade. Den insparade förseningsersättningen uppgår f.ö. till ungefär en halv dubbeljapp. Jag antar, möjligen lite krasst, att någon chef på SJ får bättre bonus av detta.
- Då och då rekommenderas uppsalapendelns passagerare att ta "det efterföljande tåget till Uppsala och Gävle som avgår om 8 minuter från spår 18 norra". Detta är bara komiskt om man vet att uppsalapendeln går från spår 3, och att sträckan mellan spår 3 och spår 18 norra tar ungefär 7 minuter att tillryggalägga (utan att springa och utan packning).
- Jag har tappat räkningen på alla stort uppslagna artiklar och intervjuer om hur SJ ska "undvika kaos nästa vinter." Jag undviker numera sådana artiklar, eftersom de osvikligt följs av förseningar dagen efter att jag läst dem.
- Jag har tröstat gråtande resenärer. Du tror mig kanske inte men det är faktiskt sant.
lördag 11 september 2010
Ekströms pendel
Såg nån som skojade till det och påmnde SJ om att det är höst och snart dags att sopa löv från spåren och sen kommer ju växlarna att frysa när det blir kallare, kommer ni ihåg det SJ? Så jag tänkte dela med mig av min bild av SJ också. Här är den:
Strange how people who suffer together have stronger connections than people who are most content
I vintras var det synd om många i landet. Lite synd om alla som värmer huset med el, lite synd om alla som solidariskt åker tunnelbana eller pendeltåg, men jag tror det var mest synd om oss uppsalapendlare. Vissa av oss är ju till på köpet även tunnelbaneåkare med elvärme hemma.
Bisarra länkar skapas bland människor som tycker sig vara gemensamt utsatta för påfrestningar. Pendlare är redan en subkultur, till och med på E4an. Jodå, efter ett tag känner man igen bilar och har uppfattningar och idéer om vem som sitter bakom ratten och vilka förmågor och brister den personen kan tänkas ha. Konkretare blir det på en plats som uppsalapendeln. För den som till äventyrs inte vet vad det rör sig om så är det Stockholms största kollektivtrafikpendel utanför SL-området, den drivs av SJ och ser ut som vilket tåg som helst - ja med undantag för att den är sjaskigare. När DN skrev om skräp på SJ-tågen fnissades det en del bland resenärerna på uppsalapendeln. Bananskal och fulla papperskorgar? Puh-lease, prova arton och tio mot Uppsala vilken dag som helst. 10-15 000 lär pendla med uppsalapendeln dagligen. En järnvägsvagn rymmer knappt 100 sittande. Tågen går tätast på morgonen då det avgår två direkttåg i timmen och två vanliga tåg via Knivsta-Märsta, från Uppsala. Returtrafiken mot Uppsala på eftermiddagen är spridd över längre tid och inte lika koncentrerad. Det omvända pendlandet, stockholmare som pendlar till Uppsala, är en liten bråkdel av huvudströmmen.
Jag har tågpendlat under två längre perioder. Den första perioden var under 90-talet. Då fanns fortfarande vagnar i trafik med skyltar som deklarerade att renovering utförts i nån verkstad på 30-talet. En av de vagnarna snöade det in i. Inte singlade in enstaka snöflingor, det snöade in. Det blev drivor bakom sätena.
Samma tåg kommer in till samma plattform varje dag. Uppsalapendelns plats på Stockholms centralstation är spår nummer 3, alternativt spår 4 eller 5. Just de perrongerna har uppgång direkt till Kungsbron plus att man kan välja att gå direkt ut till Vasagatan eller in i Centralen och därifrån till pendeltåg eller tunnelbana. Beroende på vart man ska är det alltså precis som med tunnelbanan skillnad på vilken ände av tåget man sätter sig i. Resan mot Uppsala är annorlunda, där är norra änden av tåget alltid närmast utgången för alla resenärer så de vagnarna är alltid fullast.
Normala uppsalapendeltåg har en förstaklassvagn i var ände. I mitten av tågsetet finns en vagn med alla platser grupperade runt bord, i 4-grupper, där tågpersonalens kupé också finns. Resten av tåget utgörs av vanliga andraklassvagnar. Kroniska pendlare reser förstås med precis samma avgång så gott som varje dag. De ska alltid åt samma håll när de kommer fram så de sitter alltid på ungefär samma plats. Efter ett tag känner man igen varandra. Det finns människor jag hälsar på på stan, människor jag inte vet vad de heter eller varifrån de kommer och som jag aldrig pratat med, men som jag vet precis vilka de är. Han som sitter vid solfönstret. Hon som sminkar sig på toaletten. Pendlare som jag.
Min första pendlarperiod var jag inte förtjust i SJs tjänster. Som sagt så snöade det in i en del av vagnarna. Sittplatserna var mer och mer trasiga, vissa avgångar undvek man vissa vagnar för att de där plastiga blå fåtöljerna var trasiga allihop och de gråbruna sätena så nedsuttna. Med tiden och på senare tid har jag faktiskt blivit mer positiv. Jag vet att det är helt fel i ett populistmedium som detta att varken dissa eller vara ironisk men hav en smula tålamod, det löser sig i nästa stycke. Avgångarna på uppsalapendeln var oftast någorlunda i tid, det fanns oftast sittplatser om man inte stormade ombord mindre än ett par minuter före avgång.
Fram till november-december 2009 var det uppåt. Sen kom ju den där vintern. Jag ska inte älta hur synd det var om oss men jag misstänker att det var flera uppsalapendlare som log lite i smyg när tunnelbanan ställde in utomhustrafiken ett par dagar och pendeltågen var försenade. Uppsalapendeln hade vissa avgångar inställda från första veckan och det var inte många tåg som avgick i tid från december till februari. Precis då bestämde sig SJ för att ta bort resegarantin (jag vet exakt hur fel den meningen är, men den som har invändningar mot formuleringen jobbar på SJ och är jävig). Det var inte upplagt för kärleksförklaringar till SJ just då.
Eftersom jag är lätt att komma ihåg eller svår att glömma så hände det flera gånger att medpendlare som just kom till Centralen kom förbi mig där jag satt eller stod och läste, kom fram och frågade hur det var med tågen idag. Vissa kände jag igen men inte alla.
En kväll någon gång i mars satt jag på ett tåg som avgått någorlunda i tid. Tåget före hade ropats ut alldeles för kort tid före avgång, på nån ovanlig plattform, så jag tog väl en kopp och väntade på nästa - om jag tar ståplats strejkar ryggen oftast och jag tappar en arbetsdag. Det var nattsvart ute, värmen i vagnen var som vanligt lite lite för högt uppskruvad, så där så det är skönt när man kommer in och sen inte blir behagligt hur mycket man än klär av sig. Framför mig satt dels en man och en kvinna som nog var kollegor, dels tvärs över mittgången en man som var bekant med dem, sådär halvbekant, de hade uppenbarligen känt varandra länge, antagligen decennier, men inget gemensamt minne eller ämne var så lätt att prata om som tågförseningarna. Frågor som "Jaså var du också på sjuttonförtiett i torsdags, hade du också väntat på sjuttonelva?", och resten av vagnen lyssnade, jodå, de hade också frusit på perrongen, varenda kväll i flera veckor, och sen trängts i vagnarna på första tåget som faktiskt gick. "Så du var också på det som fick gå via Arlanda i måndags!" Ja, ibland är det extra synd om dem som bor i Knivsta.
De tre pratade precis så där högt att det inte går att inte höra vad de säger. Vagnen var bara halvfull så så mycket mer hände inte förrän det var dags för biljettkontroll. I just den där vagnen satt också en kvinna. Hon satt bakom mig och jag tittade inte efter hur hon såg ut ens när vi gick av, jag trodde först det var en äldre tant som satt där men när konduktören kom ändrade jag mig, rösten lät inte särskilt gammal. Kanske trettio, antagligen yngre men definitivt en kronisk pendlare. När konduktören, en dam runt trettifem, kom till henne så inledde hon - pendlaren - ett resonemang om att det vore acceptabelt att strunta i biljett idag med tanke på hur många förseningar och inställda angångar det varit på sistone. Hela vagnen blev tyst. Kvinnan var inte högljudd eller upprörd och hon förde sitt resonemang ganska väl, bättre än jag kunde ha gjort det och allteftersom minuterna går blev konduktören mer och mer obekväm, hon var ju tvungen att utkräva biljett och normalt sett kontrollavgiften på åtskilliga hundralappar. Man kan ana att hon bävade inför att avkräva en upprörd resenär närmare tusen kronor.
Uppsalapendeln har normalt två konduktörer som avverkar kontrollen från var sin ände av tåget och när damerna pratat förseningar och vad som är skäligt biljettpris en stund så har den andre konduktören gått igenom resten av vagnarna och anländer. Diskussionen har då kommit fram till resegarantin och huruvida det procentuella bortfallet av biljettpris kan kvittas mot de procentuella bortfallen i avgångar, samt hur ensidigt deklarerade avtal kan vara gångbara även från resenärens sida. Ja, diskussion och diskussion, det var mest kvinnan i sätet bakom mig som diskuterade, den kvinnliga konduktören sa inte så mycket. Hennes kollega var fryntlig och visade större socialt självförtroende, en kommentar på dalmål om vilket skämt den nya resegarantin är så var isen smält och damen i sätet bakom mig avslöjade att hon självklart hade en blijett. Att hon bara så in i helvete var tvungen att säga något till någon innan hon exploderar, det berättade hon inte ens. Alla vi andra som suttit tysta och lyssnat, vi förstod precis hur nödvändigt det var.
Konduktörerna försvann bort mot sin lilla kupé. Man kunde gissa att hon sen beklagade sig, han skämtade och ryckte på axlarna på dalmål. Tåget rullade mot Uppsala, vi hade redan passerat biten där man ser bilarna på E4an, bron över Sävjaån där hägrarna bodde, man kunde precis se ljusen uppifrån Polacksbacken, bilarna på Kungsängsleden. Tåget var nästan i tid. Nästan, inte riktigt. Lokföraren hade just förklarat att det korta stoppet tidigare berodde på andra förseningar men att nu var det fritt fram in till Uppsala central.
Tvärs över mittgången från mig satt en ung man, jag skulle gissa en student eller en som nyligen varit student. Han hade hörlurar och lyssnade på musik så högt att jag kunde höra den om jag ansträngde mig. Han hade inte hört de tre och inte kvinnan som var tvungen att klaga lite. Han tittade upp mot Sten Sture-monumentet, slog ihop sin andravärldskrigsmonografi på engelska och började stoppa ner saker i axelväskan, drog ner jackan från bagagehyllan. Lurarna med musiken var fortfarande på.
Just då bromsade tåget in, ganska tvärt, och stannade därute på slätten, inom synhåll från Ultuna gård. Killen med lurarna kurade ihop sig och man ser hur han bara inte hade lust att hålla inne. Att det helt enkelt inte ger nåt. Han rätade på sig och bara säger lite för högt, "Fuck!". Det blir ännu lite högre för han hade ju fortfarande lurarna på.
Jag tittade inte ens extra noga på mina medresenärer den kvällen. De tre, kvinnan, studenten, allihop är fortfarande okända för mig. Jag slöt bara ögonen och bestämde mig för att komma ihåg. Det gäller att hålla värmen kvar inombords, det var ju fortfarande minus 20 på busshållplatsen.
"You always said people don’t do what they believe in, they just do what’s supposed to fit in, then they repent
And I always said, “Hang on to me, baby, and let’s hope that the roof stays on”"
Bob Dylan kan man skriva om nån annan gång, men jag tycker ibland att uppsalapendeln kunde vara värd en Dylan-låt precis som Mannen som sköt Liberty Valance. Inte bara nån futtig blogg.
Strange how people who suffer together have stronger connections than people who are most content
I vintras var det synd om många i landet. Lite synd om alla som värmer huset med el, lite synd om alla som solidariskt åker tunnelbana eller pendeltåg, men jag tror det var mest synd om oss uppsalapendlare. Vissa av oss är ju till på köpet även tunnelbaneåkare med elvärme hemma.
Bisarra länkar skapas bland människor som tycker sig vara gemensamt utsatta för påfrestningar. Pendlare är redan en subkultur, till och med på E4an. Jodå, efter ett tag känner man igen bilar och har uppfattningar och idéer om vem som sitter bakom ratten och vilka förmågor och brister den personen kan tänkas ha. Konkretare blir det på en plats som uppsalapendeln. För den som till äventyrs inte vet vad det rör sig om så är det Stockholms största kollektivtrafikpendel utanför SL-området, den drivs av SJ och ser ut som vilket tåg som helst - ja med undantag för att den är sjaskigare. När DN skrev om skräp på SJ-tågen fnissades det en del bland resenärerna på uppsalapendeln. Bananskal och fulla papperskorgar? Puh-lease, prova arton och tio mot Uppsala vilken dag som helst. 10-15 000 lär pendla med uppsalapendeln dagligen. En järnvägsvagn rymmer knappt 100 sittande. Tågen går tätast på morgonen då det avgår två direkttåg i timmen och två vanliga tåg via Knivsta-Märsta, från Uppsala. Returtrafiken mot Uppsala på eftermiddagen är spridd över längre tid och inte lika koncentrerad. Det omvända pendlandet, stockholmare som pendlar till Uppsala, är en liten bråkdel av huvudströmmen.
Jag har tågpendlat under två längre perioder. Den första perioden var under 90-talet. Då fanns fortfarande vagnar i trafik med skyltar som deklarerade att renovering utförts i nån verkstad på 30-talet. En av de vagnarna snöade det in i. Inte singlade in enstaka snöflingor, det snöade in. Det blev drivor bakom sätena.
Samma tåg kommer in till samma plattform varje dag. Uppsalapendelns plats på Stockholms centralstation är spår nummer 3, alternativt spår 4 eller 5. Just de perrongerna har uppgång direkt till Kungsbron plus att man kan välja att gå direkt ut till Vasagatan eller in i Centralen och därifrån till pendeltåg eller tunnelbana. Beroende på vart man ska är det alltså precis som med tunnelbanan skillnad på vilken ände av tåget man sätter sig i. Resan mot Uppsala är annorlunda, där är norra änden av tåget alltid närmast utgången för alla resenärer så de vagnarna är alltid fullast.
Normala uppsalapendeltåg har en förstaklassvagn i var ände. I mitten av tågsetet finns en vagn med alla platser grupperade runt bord, i 4-grupper, där tågpersonalens kupé också finns. Resten av tåget utgörs av vanliga andraklassvagnar. Kroniska pendlare reser förstås med precis samma avgång så gott som varje dag. De ska alltid åt samma håll när de kommer fram så de sitter alltid på ungefär samma plats. Efter ett tag känner man igen varandra. Det finns människor jag hälsar på på stan, människor jag inte vet vad de heter eller varifrån de kommer och som jag aldrig pratat med, men som jag vet precis vilka de är. Han som sitter vid solfönstret. Hon som sminkar sig på toaletten. Pendlare som jag.
Min första pendlarperiod var jag inte förtjust i SJs tjänster. Som sagt så snöade det in i en del av vagnarna. Sittplatserna var mer och mer trasiga, vissa avgångar undvek man vissa vagnar för att de där plastiga blå fåtöljerna var trasiga allihop och de gråbruna sätena så nedsuttna. Med tiden och på senare tid har jag faktiskt blivit mer positiv. Jag vet att det är helt fel i ett populistmedium som detta att varken dissa eller vara ironisk men hav en smula tålamod, det löser sig i nästa stycke. Avgångarna på uppsalapendeln var oftast någorlunda i tid, det fanns oftast sittplatser om man inte stormade ombord mindre än ett par minuter före avgång.
Fram till november-december 2009 var det uppåt. Sen kom ju den där vintern. Jag ska inte älta hur synd det var om oss men jag misstänker att det var flera uppsalapendlare som log lite i smyg när tunnelbanan ställde in utomhustrafiken ett par dagar och pendeltågen var försenade. Uppsalapendeln hade vissa avgångar inställda från första veckan och det var inte många tåg som avgick i tid från december till februari. Precis då bestämde sig SJ för att ta bort resegarantin (jag vet exakt hur fel den meningen är, men den som har invändningar mot formuleringen jobbar på SJ och är jävig). Det var inte upplagt för kärleksförklaringar till SJ just då.
Eftersom jag är lätt att komma ihåg eller svår att glömma så hände det flera gånger att medpendlare som just kom till Centralen kom förbi mig där jag satt eller stod och läste, kom fram och frågade hur det var med tågen idag. Vissa kände jag igen men inte alla.
En kväll någon gång i mars satt jag på ett tåg som avgått någorlunda i tid. Tåget före hade ropats ut alldeles för kort tid före avgång, på nån ovanlig plattform, så jag tog väl en kopp och väntade på nästa - om jag tar ståplats strejkar ryggen oftast och jag tappar en arbetsdag. Det var nattsvart ute, värmen i vagnen var som vanligt lite lite för högt uppskruvad, så där så det är skönt när man kommer in och sen inte blir behagligt hur mycket man än klär av sig. Framför mig satt dels en man och en kvinna som nog var kollegor, dels tvärs över mittgången en man som var bekant med dem, sådär halvbekant, de hade uppenbarligen känt varandra länge, antagligen decennier, men inget gemensamt minne eller ämne var så lätt att prata om som tågförseningarna. Frågor som "Jaså var du också på sjuttonförtiett i torsdags, hade du också väntat på sjuttonelva?", och resten av vagnen lyssnade, jodå, de hade också frusit på perrongen, varenda kväll i flera veckor, och sen trängts i vagnarna på första tåget som faktiskt gick. "Så du var också på det som fick gå via Arlanda i måndags!" Ja, ibland är det extra synd om dem som bor i Knivsta.
De tre pratade precis så där högt att det inte går att inte höra vad de säger. Vagnen var bara halvfull så så mycket mer hände inte förrän det var dags för biljettkontroll. I just den där vagnen satt också en kvinna. Hon satt bakom mig och jag tittade inte efter hur hon såg ut ens när vi gick av, jag trodde först det var en äldre tant som satt där men när konduktören kom ändrade jag mig, rösten lät inte särskilt gammal. Kanske trettio, antagligen yngre men definitivt en kronisk pendlare. När konduktören, en dam runt trettifem, kom till henne så inledde hon - pendlaren - ett resonemang om att det vore acceptabelt att strunta i biljett idag med tanke på hur många förseningar och inställda angångar det varit på sistone. Hela vagnen blev tyst. Kvinnan var inte högljudd eller upprörd och hon förde sitt resonemang ganska väl, bättre än jag kunde ha gjort det och allteftersom minuterna går blev konduktören mer och mer obekväm, hon var ju tvungen att utkräva biljett och normalt sett kontrollavgiften på åtskilliga hundralappar. Man kan ana att hon bävade inför att avkräva en upprörd resenär närmare tusen kronor.
Uppsalapendeln har normalt två konduktörer som avverkar kontrollen från var sin ände av tåget och när damerna pratat förseningar och vad som är skäligt biljettpris en stund så har den andre konduktören gått igenom resten av vagnarna och anländer. Diskussionen har då kommit fram till resegarantin och huruvida det procentuella bortfallet av biljettpris kan kvittas mot de procentuella bortfallen i avgångar, samt hur ensidigt deklarerade avtal kan vara gångbara även från resenärens sida. Ja, diskussion och diskussion, det var mest kvinnan i sätet bakom mig som diskuterade, den kvinnliga konduktören sa inte så mycket. Hennes kollega var fryntlig och visade större socialt självförtroende, en kommentar på dalmål om vilket skämt den nya resegarantin är så var isen smält och damen i sätet bakom mig avslöjade att hon självklart hade en blijett. Att hon bara så in i helvete var tvungen att säga något till någon innan hon exploderar, det berättade hon inte ens. Alla vi andra som suttit tysta och lyssnat, vi förstod precis hur nödvändigt det var.
Konduktörerna försvann bort mot sin lilla kupé. Man kunde gissa att hon sen beklagade sig, han skämtade och ryckte på axlarna på dalmål. Tåget rullade mot Uppsala, vi hade redan passerat biten där man ser bilarna på E4an, bron över Sävjaån där hägrarna bodde, man kunde precis se ljusen uppifrån Polacksbacken, bilarna på Kungsängsleden. Tåget var nästan i tid. Nästan, inte riktigt. Lokföraren hade just förklarat att det korta stoppet tidigare berodde på andra förseningar men att nu var det fritt fram in till Uppsala central.
Tvärs över mittgången från mig satt en ung man, jag skulle gissa en student eller en som nyligen varit student. Han hade hörlurar och lyssnade på musik så högt att jag kunde höra den om jag ansträngde mig. Han hade inte hört de tre och inte kvinnan som var tvungen att klaga lite. Han tittade upp mot Sten Sture-monumentet, slog ihop sin andravärldskrigsmonografi på engelska och började stoppa ner saker i axelväskan, drog ner jackan från bagagehyllan. Lurarna med musiken var fortfarande på.
Just då bromsade tåget in, ganska tvärt, och stannade därute på slätten, inom synhåll från Ultuna gård. Killen med lurarna kurade ihop sig och man ser hur han bara inte hade lust att hålla inne. Att det helt enkelt inte ger nåt. Han rätade på sig och bara säger lite för högt, "Fuck!". Det blir ännu lite högre för han hade ju fortfarande lurarna på.
Jag tittade inte ens extra noga på mina medresenärer den kvällen. De tre, kvinnan, studenten, allihop är fortfarande okända för mig. Jag slöt bara ögonen och bestämde mig för att komma ihåg. Det gäller att hålla värmen kvar inombords, det var ju fortfarande minus 20 på busshållplatsen.
"You always said people don’t do what they believe in, they just do what’s supposed to fit in, then they repent
And I always said, “Hang on to me, baby, and let’s hope that the roof stays on”"
Bob Dylan kan man skriva om nån annan gång, men jag tycker ibland att uppsalapendeln kunde vara värd en Dylan-låt precis som Mannen som sköt Liberty Valance. Inte bara nån futtig blogg.
onsdag 4 augusti 2010
Hägern!
I många år stod ett hägerpar i forsen vid järnvägsbron precis söder om Uppsala. Förra året dök bara den ena hägern upp, och i år har jag inte sett någon häger alls - tills idag! Hade inte riktigt ögona öppna, det är möjligt att mer än en stod där i vattnet som om de aldrig varit borta.
Från och med imorgon ska jag ha stenkoll igen.
Från och med imorgon ska jag ha stenkoll igen.
tisdag 8 juni 2010
Mänskligheten är utbytt
En bisarr sak händer i början och slutet av loven. Jag menar inte hur jag varje gång ofelbart missar sommartidtabellernas införande och blir en timme sen till jobbet, även om det är en sak som upprepas så ofta och så regelbundet att det närmast är att betrakta som naturlag.
Nej det jag syftar på är att just den dagen när helt plötsligt hälften av avgångarna i tidtabellerna har försvunnit och resten går på obekant klockslag, just den dagen är bussar och tåg lika plötsligt fulla av obekanta ansikten.
Samtidigt som morgontrafiken i min hemförort minskar från femtonminuterstrafik till halvtimmestrafik - naturligtvis på helt andra klockslag - så händer två saker:
Dels försvinner de flesta av de välbekanta pendlaransiktena. Det är inte ens slut på terminen, än mindre dags för man ur huse semester. Ändå är knappt ett ansikte att känna igen i busskön.
Dels dyker det upp ersättningsansikten. Inte enstaka eller så, utan i runda slängar lika många som de ansikten de ersätter. Den halvfulla morgonbussen ersätts alltså av en något överfull buss hälften så ofta.
Vilka är dessa människor? En del av dem låtsas att de känner mig men jag vet, jag vet att de minsann inte var pendlare förra veckan. Jag försöker minnas vad några av de mystiska ersättningsfolken i populärkulturen kan ha hetat men kan inte komma ihåg något som passar - triffiderna såg definitivt inte ut som bälingebor och jag tror langoljärerna var något annat.
Det där filmtricket när man ska hitta den okända infiltratören och alla på den stora arbetsplatsen pekar på någon de inte känner igen - på bussen i morse skulle dom ha pekat på mig. I know it.
Nej det jag syftar på är att just den dagen när helt plötsligt hälften av avgångarna i tidtabellerna har försvunnit och resten går på obekant klockslag, just den dagen är bussar och tåg lika plötsligt fulla av obekanta ansikten.
Samtidigt som morgontrafiken i min hemförort minskar från femtonminuterstrafik till halvtimmestrafik - naturligtvis på helt andra klockslag - så händer två saker:
Dels försvinner de flesta av de välbekanta pendlaransiktena. Det är inte ens slut på terminen, än mindre dags för man ur huse semester. Ändå är knappt ett ansikte att känna igen i busskön.
Dels dyker det upp ersättningsansikten. Inte enstaka eller så, utan i runda slängar lika många som de ansikten de ersätter. Den halvfulla morgonbussen ersätts alltså av en något överfull buss hälften så ofta.
Vilka är dessa människor? En del av dem låtsas att de känner mig men jag vet, jag vet att de minsann inte var pendlare förra veckan. Jag försöker minnas vad några av de mystiska ersättningsfolken i populärkulturen kan ha hetat men kan inte komma ihåg något som passar - triffiderna såg definitivt inte ut som bälingebor och jag tror langoljärerna var något annat.Det där filmtricket när man ska hitta den okända infiltratören och alla på den stora arbetsplatsen pekar på någon de inte känner igen - på bussen i morse skulle dom ha pekat på mig. I know it.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)