Inte en toalett

Livet är numera ganska fullt av saker som får mig att tänka att så där vill jag nog egentligen inte vara men jag orkar inte ens försöka göra något åt det och alla andra får bara stå ut med att jag är lite i vägen eller har konstigheter för mig. Inte för att jag nånsin fäst mig särskilt vid vad andra tänker om vad jag gör, men det gäller på fler områden nu.

En sån sak som jag skulle vilja bry mig om men bara inte klarar av att göra något åt har att göra med att jag ofta går omkring med en stank av urin i näsan och tror att jag kanske drar med mig sån lukt.

Det kommer av följande: På Centralen i Stockholm finns hissar direkt upp från bortre änden av perrong 3/4 och 5/6, uppsalatågen kommer ju in på perrong 3 och jag ska ut mot Karlaplan eller Frihamnen så ettan från Kungsbron är perfekt och uppgången direkt från perrongen kortar faktiskt min gångväg med närmare en kilometer. Sen är det ju en ganska rejäl trappa upp, förstås. Som tur är finns det en hiss. Jag glider rakt förbi kön av pendlare som ska tränga sig upp i trappan och trycker fram hissen. Så långt har jag inga betänkligheter alls.

Trapphuset är öppet större delen av natten tror jag, för någon har mutat in just de hissarna som sin privata urinoar. Jag kan inte riktigt förebrå den som gör det. Som en som numera måste ha tillgång till toalett i alla möjliga sammanhang och utan att kunna välja tid och plats så har jag en hel del förståelse för den som är desperat nog att ställa sig och kissa i en hiss, men jag skulle önska att det inte behövdes.

Ibland får jag sällskap i hissen. Det är oftare kvinnor än män, men oavsett vilket så är andelen ungefär lika stor av personer som uppenbarligen inte hade räknat med den pressande stanken i hissen och står och håller tillbaka kväljningar under den korta turen. Jag gissar att de som överhuvudtaget klarar trapporna tänker sig för innan de eventuellt tar hissen igen.

När man kliver ur hissen så hänger tanken på den där stanken kvar länge. Det är ganska svårt att övertyga sig själv om att den inte har satt sig i skorna och kläderna, och man undrar lite om andra passagerare på bussen tror att man luktar så.

En vardagsdetalj man gärna skulle välja bort. Faktiskt så pass att jag funderar på att börja stappla uppför trapporna ibland.