Socialdemokraterna letar efter en process. Här är processen.

Efter att mediadrevet mot stackars Juholt gått segrande ur partiets strid mot verkligheten löper nu VU dagligen gatlopp på väg in till möten för att hitta en ny Process och en ny Ledare. Man pratar om att bestämma om man ska ha en lång process eller en kort. Om den ska vara öppen eller intern. Den enda idé som verkar vara fullkomligt död förefaller vara att det är dags för en kvinnlig partiledare.

Efter den totala cirkusen kan jag bara se en väg öppen för SAP: nya medier. Real World Social Democrat. Jag  rekommenderar innerligt partiet att avstå från anspelningar på storbror.

Lås in kandidaterna nånstans, på Bommersvik kanske, i ett par veckor. Webbsända avsnitt varje dag med tävlingsmoment. Ökande intresse och publikens engagemang, istället för att belägras av ilsken press.

Deltagarna ställs inför utmaningar varje dag. Spontan-uttalanden för pressen: "Ni har tappat tre procent sen förra SIFOn, euron krisar. Förklara krig mot Grekland, du har 90 sekunder på dig. Action!" Tittarröster. Alla får rösta - bara de har gillat facebooksidorna som heter "Kan lyktstolpen få fler röster än Reinfelt" och "Sverigedemokraterna ut ur riksdan". En kandidat skickas hem efter varje avsnitt.

I andra avsnittet får de träffa kungen och vara underdåniga. I det tredje blir det bjudkalas på någon diktaturs ambassad. I det fjärde avsnittet måste de hantera en attack mot iranska kärnkraftverk och Hamasterrorister som attackerar bosättningar. Sen kommer övningar i snabbpudel och vinna-tid-undanmanövrer samt avledande attack på utvald motståndare. Efter första veckan presenteras tre wildcards, det är Mona Sahlin, Per Nuder och någon jag inte kan namnet på men som blidkas med nån EU-post när han slagits ut. veckopressen försäkrar att den okände är fotogenisk.

Röstningen bör flytta mellan olika medier varje dag. Flest nya twitter-followers en dag, gilla-markeringar på facebook nästa dag, vanliga, hederliga telefonröster en tredje - du vet, precis som melodifestivalen har. Ser du, att delta i politiken är inte svårare än att rösta fram en slagdänga. På så sätt skaffar man sig en kommunikationsbas i alla medierna samtidigt som man täcker in alla de kanaler som befolkningen så obetänksamt splittrat sig mellan.

Expertpanel som recenserar dagens insatser sist i varje avsnitt vore önskvärt, men den blir svår att besätta. Alla som inte är avtackade föredettingar är ju potentiella kandidater. En panel bestående av Göran Persson och Ingvar Carlsson blir nog inte så kul.

En fördel är att om den som segrar inte skulle visa sig hålla måttet så kan de som kom två eller trea enkelt lanseras som "den moraliska segraren" som "folket egentligen ville ha". Planerar man lite framåt så kan man ha partiledaråterväxten säkrad för flera kommande valperioder.

Jag tror ovanstående räcker för att klargöra upplägget, detaljerna kan VU själva fylla i på mindre tid än en kafferast i de pågående manglingarna. Bara ring in ett kamera-team och kör. Glöm inte att jag ska ha procent på reklamintäkterna.

Den årstiden

Det här är en liten samling, en kollektion, ett axplock, en bukett om man så vill, av erfarenheter av SJs omsorg om sina kunder och sin erbjudna tjänst (eller, i något enstaka fall, sådana erfarenheter gjorda av mig någorlunda närstående bekanta, men jag har inte tagit med något fall där jag inte vet vem den drabbade var, och när det inträffade). Kärleksförklaring vill jag inte kalla det.

• Veckan före jul 2009 berättade jag för en kollega som tänkte sig att flytta till Knivsta och börja tågpendla att det livet var helt ok. Samma kväll var den första med totalt kaos på Stockholms central.
• Under en period av över två arbetsveckor under vintern 2010-2011 reste jag två gånger per arbetsdag och hade inte en enda arbetsdag där inte antingen ditresa eller hemresa (eller båda) var försenade med minst 100%. De flesta dagarna var bägge resorna så sena och under hela perioden var det en enda resa som kom fram i tid.
• För den som arbetar med informationsteknologi är SJs (assisterade av Trafikverket eller vad de nu kallar sig) informationsspridning tidvis helt surrealistisk. Vid ett och samma tillfälle har jag till exempel observerat
• en version från lokföraren
• en version från ombordpersonal ombord på tåget
• en version från ombordpersonal på perrongen (jag vet inte om de borde kallas överbordpersonal eller något annat fyndigt)
• en version i skyltning på perrongen
• en version i skyltning vid perrongens början
• en version på informationstavlan i centralhallen
• en version - som med korta mellanrum ändrades - i högtalarsystemet
• ...alla olika (med viss reservation, det är med heisenbergsk osäkerhetsgrad förknippat att försöka observera alla dessa informationsplatser samtidigt så det kan hända att de olika versionerna faktiskt i viss mån stämde överens vid några tidpunkter)
• Vid ett tillfälle hördes tågpersonal ursäkta bristen på sittplatser (där åtskilliga passagerare köpt sittplatsbiljett) med orden "någon har glömt att koppla på den vagnen"
• Över högtalarsystemet har jag informerats om att ett tåg inte kan avgå som planerat eftersom "tågpersonalen saknar kompetens". Jag vet fortfarande inte vad de menade egentligen.
• Flera gånger jag hört den käcka formuleringen "tåg förtielva som nu inkommer försenat och som skulle ha vänt 17.41 som tåg förtitolv kommer istället att bli tåg förtitretton klockan 18:11", vilket måste vara ett helt briljant sätt att förbättra förseningsstatistiken eftersom inställda tåg enligt SJs evangelium inte är försenade. Den insparade förseningsersättningen uppgår f.ö. till ungefär en halv dubbeljapp. Jag antar, möjligen lite krasst, att någon chef på SJ får bättre bonus av detta.
• Då och då rekommenderas uppsalapendelns passagerare att ta "det efterföljande tåget till Uppsala och Gävle som avgår om 8 minuter från spår 18 norra". Detta är bara komiskt om man vet att uppsalapendeln går från spår 3, och att sträckan mellan spår 3 och spår 18 norra tar ungefär 7 minuter att tillryggalägga (utan att springa och utan packning).
• Jag har tappat räkningen på alla stort uppslagna artiklar och intervjuer om hur SJ ska "undvika kaos nästa vinter." Jag undviker numera sådana artiklar, eftersom de osvikligt följs av förseningar dagen efter att jag läst dem.
• Jag har tröstat gråtande resenärer. Du tror mig kanske inte men det är faktiskt sant.

Jag har slutat lösa in "förseningsgarantin" - men det var nog ingen som trodde något annat.

Lite mera jämlik

Jag kan inte begripa - faktiskt exakt så: kan inte begripa - hur någon kan påstå att det är jämlikt att vi har en ätt som föds till ett uppenbart priviligierat liv. Jag kan inte begripa hur någon kan tycka att det är godtagbart att en enda krona slösas på att underhålla den institutionen. Jag kan inte begripa hur någon kan vilja liera sig med en familj som uppenbart stått närmare nazisterna än de allra flesta i landet. Jag kan inte heller förstå hur någon kan önska en familj att vara fast i ett sånt träsk.

Att vi har kvar denna relik av förtryck, denna äcklande odemokrati, det är för mig helt och hållet obegripligt och oförsvarbart.

Valmanifest

Kungaval, ett minne blott i det ojämlika Sverige.

I Sverige är alla, precis alla, jämlika, åtminstone i teorin. Alla utom kungahuset som är lite mer jämlika, precis som grisarna på djurfarmen. Att det egentligen inte går att försvara ett sådant arrangemang säger sig självt. Det finns visserligen säkert en och annan som tycker att ett fint namn är mer värt än akademiska, politiska eller ekonomiska meriter, men jag räknar mig inte dit och jag hoppas innerligt att de som gör det i vårt land inte bara är ytterligt få utan också inser att det är en så pinsam åsikt att de väljer att i fortsättningen hålla tyst.

Det vore logiskt, humant, opportunt, framåtblickande, smart, att nu äntligen göra sig av med ett kungadöme som satt en monark på tronen som inte förtjänat sin plats, inte kandiderat till sitt ämbete, inte valts till tjänsten, inte verkar trivas särskilt bra med sitt liv, som gjort så många grodor att de torde ställa även en tio-tons toblerone i skuggan, som sammantaget knappast kan anses vara det minsta skickad att fullgöra sitt uppdrag.

Alla samhällen där nepotism råder, och arvkungadöme är fundamentalt ett nepotismfenomen, ställs förr eller senare inför faktum att mindre lämpade personer sätts att förfoga över andras resurser och agera i andras namn. Resultatet blir ett glapp mellan folkets vilja och den icke valdes verklighetsuppfattning, den orörbares totala avsaknad av hänsyn till konsekvens och nytta. Följden är nedgång och förfall, en spiral som normalt inte bryts av något mindre än revolution.

Vilken signal sänder det exempelvis till de stater i den forna Sovjetunionen där demokrati fullständigt sätts på mellanhand, om Sverige tolererar samma missförhållanden, eller till länder i Sydeuropa där man beviljar regeringschefen åtalsfrihet trots upprepade brott? Gränsen flyter och riskerna är enorma. En svensk monark kan inte åtalas för några brott alls. Att konsekvenserna av detta ännu inte gått upp för Svensson ska vi vara glada för, för det beror på att våra statschefer i allmänhet skött sig. Det finns inga skäl att fresta den lyckan längre - låt oss sluta spela innan vi förlorar hela insatsen på nån solkig klubb.

Minnesvården över Sveriges valkungadöme.

En fin avslutning på det arvkungadöme som Gustav Vasa instiftade vore att gå via en period av valkungadöme till en riktig, modern republik. Mig veterligt(*) har inga länder hittills gjort resan från monarki till republik med mindre än att en stat störtat samman eller, allra minst, någon monark fått sätta livet till. Låt oss därför bli de första som tar steget av egen kraft som civiliserade, moderna människor! Det är lite sent, vi borde ha gjort det för länge sen, men bättre sent än aldrig!

Därför vill jag härmed, med hänvisning till denna min merit att jag framlagt ovanstående förslag, deklarera min kandidatur till en första och sista valperiod som regent i Valkungadömet Sverige, till vilket Arvkungadömet Sverige övergår i periodens början och från vilket det sedan övergår till att bli Republiken Sverige vid periodens slut. Mitt vallöfte är att inte använda en enda skattekrona på strippklubb. Fan vet om jag inte skulle abdikera snarare än att gå dit.

Nej, KG. Det är inget skämt. Jag är jämlikare än du.

Denna text publiceras under CC-by-CC. Författaren uppmanar alla och envar som anser sig mer kvalificerad än kungahuset att företräda landet att förändra och anpassa texten och använda den för egna syften. Bilderna är från Wikipedia och får användas fritt enligt villkor där. Kungavalsbilden kommer från Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken". Bilden på monumentet vid Mora stenar är tagen av undertecknad. Mer om Mora stenar kan man läsa på exempelvis Wikipedia men läs hellre om nepotism, demokrati eller republik. Och, nej, jag menar inte att medeltida kungaval är ett bra exempel på demokrati.


(*) Tillägg: Jag har sedan detta skrevs lärt mig att Island avsade sig det danska kungadömet under demokratiska och fredliga former, 1944. För att vara petig var det ett land som sade upp en personalunion, inte ett land som avskaffade monarki, men jag väljer att buga mig för Island. De gjorde mer än vad vi har klarat av, och det utan nattklubbar, nazister och medaljer till misogynister och tyranner.

Idoltillbedjan i kyrkan

Björn Kjellströms idoltillbedjan av biskop Brunne slår fast att "de riktiga humanisterna finns i kyrkan." Kjellström vill, precis som kyrkan i vilket tidevarv som helst, egentligen bara lägga beslag på den retorik som uppfattas som "god." Precis som "nationalisterna" gör med ord som "svensk" och med svenska symboler som flaggan.

Orättvis jämförelse? Till skillnad från när kyrkan försökte jämställa Humanisterna med SD precis före valet genom att gnugga orden mot varandra i en demonstration av sympatetisk magi, så är den här jämförelsen giltig.

Biskop Brunne lyckades bara göra ett moraliskt vägval som de flesta av oss klarar. Grattis till henne. Kjellström skanderar "Det är för att hon hör till kyrkan som hon klarar detta! Bara kyrkan klarar det här!" Det är naturligtvis ren och skär lögn.

Han fortsätter med att förklara att Humanisterna är en enfrågerörelse. Svaret är att Humanisterna gör anspråk på att omfatta lika många samhällsfrågor som någon religiös rörelse. Den grundsyn som Humanisterna står för har återverkningar på varje område där religiös magi fördunklar synen på världen. Att det därmed gäller varje aspekt av det mänskliga livet, det har Kjellström själv nyss visat prov på.

Att ett samhälle är multireligiöst betyder nog egentligen precis samma sak för Kjellström som för Humanisterna (även om han försöker framhålla de sina som höjda över andra): Att var och en är fri att vara religiös, av vilken smak man själv önskar. Om Kjellström dessutom önskar företräde i tolkning eller genomförande på grund av sin specifika villfarelse borde han ta upp det under en annan fana än genom att proklamera att han klarar att erkänna människors lika värde. Det är visserligen en merit som inte ens alla folkvalda besitter med det råder sannerligen inget religiöst monopol i frågan. Tvärtom, de kristna kyrkorna torde ha ett svårslaget rekord av åsiktsförtryck genom seklen och den svenska kyrkan är verkligen inte undantagen.

Kjellström framställer det som att Humanisterna skulle vara emot ett multireligiöst samhälle. Sympatetiskt, implicerat: emot multietniskt. Främlingsfientligt. Hokus pokus, Kjellström. Jag säger att du ljuger. Jag säger att du vet att Humanisterna står för en grundsyn som omedelbart underkänner xenofobi som argument likaväl som den underkänner religiösa samfunds magi. Jag säger att du medvetet för människor bakom ljuset. Oärligheten är upprörande, jag önskar jag kunde säga att det är förvånande att sådant kommer från kyrkan men tyvärr, då vore jag också lögnare.

Om Humanisterna är en enfrågerörelse så är kyrkan det också - och frågan är densamma. Varje gång kyrkan kräver företräde i en samhällsfråga kommer Humanisterna att bestrida detta. Kjellström vet precis vilken fråga Humanisterna brinner för men han väljer att strunta i det och istället måla fan på väggen, i hopp om att få behålla några tiondebetalare och undersåtar i sin magiskola.

Där står vi. Varje gång Gud anförs som argument kommer Humanisterna att opponera sig mot det argumentet. Många av Humanisternas sympatisörer kommer också att opponera sig när smånazister förnekar människors lika värde, precis som många religiösa kommer att göra det. Själv kommer jag att vägra böja mig varje gång Jesus från Nasaret befaller hur jag ska förhålla mig i någon fråga. Jag kan fördöma smånazister utan att en präst befaller mig.

N.b. - undertecknad är inte talesperson för Humanisterna. Jag är inte ens medlem.

Saker jag inte visste om min kropp

Blev sur för att jag blev sjuk och missade en hel veckas träning (och en hel veckas arbete på uteplatsen) och till råga på allt den planerade första motionstävlingen (E18-loppet). I förrgår gjorde jag en liten känna-efter-runda och allt verkade fint. Patrik tipsade om ett annat motionslopp i helgen som kommer och det loppet visade sig ha en intressantare distans, 30 km motionstempo. E18-loppet var 21 eller 42 km, det ena lite ospännande, det andra i mesta laget för mig.

Så igår kväll tänkte jag provköra den distansen. Fint väder, lite kallt men inget regn, inte så blåsigt att det gjorde nåt. Jag kör fortfarande en dryg kilometer bort till en cykelväg som går över åkrarna och sen fram och tillbaka på den, ett varv där är ganska precis 3 kilometer. Sen är det en kilometer hem när man är klar. Så 9 varv på cykelvägen - det mesta jag kört förut var 6. Runt 4-5 varv kändes det tungt, "det skulle vara skönt att se slutet nu". Sista milen började det också kännas riktigt slitigt. Antydan till blåsor under fötterna, ont i knäna, stel i nacken. När jag väl kom hem var hela kroppen verkligen öm. 2 timmar är tydligen en riktig pärs för kroppen, entimmaspass känns knappt alls.

För första gången såg jag inte fram emot att ge mig ut igen direkt jag hade kommit in, utan ville bara vila, sova. Ska ta ett par dagar med lätt löpning, låter skridskorna vila till loppet på söndag. Har lite gräva att göra på uteplatsen också.

Ekströms pendel

Såg nån som skojade till det och påmnde SJ om att det är höst och snart dags att sopa löv från spåren och sen kommer ju växlarna att frysa när det blir kallare, kommer ni ihåg det SJ? Så jag tänkte dela med mig av min bild av SJ också. Här är den:

Strange how people who suffer together have stronger connections than people who are most content

I vintras var det synd om många i landet. Lite synd om alla som värmer huset med el, lite synd om alla som solidariskt åker tunnelbana eller pendeltåg, men jag tror det var mest synd om oss uppsalapendlare. Vissa av oss är ju till på köpet även tunnelbaneåkare med elvärme hemma.

Bisarra länkar skapas bland människor som tycker sig vara gemensamt utsatta för påfrestningar. Pendlare är redan en subkultur, till och med på E4an. Jodå, efter ett tag känner man igen bilar och har uppfattningar och idéer om vem som sitter bakom ratten och vilka förmågor och brister den personen kan tänkas ha. Konkretare blir det på en plats som uppsalapendeln. För den som till äventyrs inte vet vad det rör sig om så är det Stockholms största kollektivtrafikpendel utanför SL-området, den drivs av SJ och ser ut som vilket tåg som helst - ja med undantag för att den är sjaskigare. När DN skrev om skräp på SJ-tågen fnissades det en del bland resenärerna på uppsalapendeln. Bananskal och fulla papperskorgar? Puh-lease, prova arton och tio mot Uppsala vilken dag som helst. 10-15 000 lär pendla med uppsalapendeln dagligen. En järnvägsvagn rymmer knappt 100 sittande. Tågen går tätast på morgonen då det avgår två direkttåg i timmen och två vanliga tåg via Knivsta-Märsta, från Uppsala. Returtrafiken mot Uppsala på eftermiddagen är spridd över längre tid och inte lika koncentrerad. Det omvända pendlandet, stockholmare som pendlar till Uppsala, är en liten bråkdel av huvudströmmen.

Jag har tågpendlat under två längre perioder. Den första perioden var under 90-talet. Då fanns fortfarande vagnar i trafik med skyltar som deklarerade att renovering utförts i nån verkstad på 30-talet. En av de vagnarna snöade det in i. Inte singlade in enstaka snöflingor, det snöade in. Det blev drivor bakom sätena.

Samma tåg kommer in till samma plattform varje dag. Uppsalapendelns plats på Stockholms centralstation är spår nummer 3, alternativt spår 4 eller 5. Just de perrongerna har uppgång direkt till Kungsbron plus att man kan välja att gå direkt ut till Vasagatan eller in i Centralen och därifrån till pendeltåg eller tunnelbana. Beroende på vart man ska är det alltså precis som med tunnelbanan skillnad på vilken ände av tåget man sätter sig i. Resan mot Uppsala är annorlunda, där är norra änden av tåget alltid närmast utgången för alla resenärer så de vagnarna är alltid fullast.

Normala uppsalapendeltåg har en förstaklassvagn i var ände. I mitten av tågsetet finns en vagn med alla platser grupperade runt bord, i 4-grupper, där tågpersonalens kupé också finns. Resten av tåget utgörs av vanliga andraklassvagnar. Kroniska pendlare reser förstås med precis samma avgång så gott som varje dag. De ska alltid åt samma håll när de kommer fram så de sitter alltid på ungefär samma plats. Efter ett tag känner man igen varandra. Det finns människor jag hälsar på på stan, människor jag inte vet vad de heter eller varifrån de kommer och som jag aldrig pratat med, men som jag vet precis vilka de är. Han som sitter vid solfönstret. Hon som sminkar sig på toaletten. Pendlare som jag.

Min första pendlarperiod var jag inte förtjust i SJs tjänster. Som sagt så snöade det in i en del av vagnarna. Sittplatserna var mer och mer trasiga, vissa avgångar undvek man vissa vagnar för att de där plastiga blå fåtöljerna var trasiga allihop och de gråbruna sätena så nedsuttna. Med tiden och på senare tid har jag faktiskt blivit mer positiv. Jag vet att det är helt fel i ett populistmedium som detta att varken dissa eller vara ironisk men hav en smula tålamod, det löser sig i nästa stycke. Avgångarna på uppsalapendeln var oftast någorlunda i tid, det fanns oftast sittplatser om man inte stormade ombord mindre än ett par minuter före avgång.

Fram till november-december 2009 var det uppåt. Sen kom ju den där vintern. Jag ska inte älta hur synd det var om oss men jag misstänker att det var flera uppsalapendlare som log lite i smyg när tunnelbanan ställde in utomhustrafiken ett par dagar och pendeltågen var försenade. Uppsalapendeln hade vissa avgångar inställda från första veckan och det var inte många tåg som avgick i tid från december till februari. Precis då bestämde sig SJ för att ta bort resegarantin (jag vet exakt hur fel den meningen är, men den som har invändningar mot formuleringen jobbar på SJ och är jävig). Det var inte upplagt för kärleksförklaringar till SJ just då.

Eftersom jag är lätt att komma ihåg eller svår att glömma så hände det flera gånger att medpendlare som just kom till Centralen kom förbi mig där jag satt eller stod och läste, kom fram och frågade hur det var med tågen idag. Vissa kände jag igen men inte alla.

En kväll någon gång i mars satt jag på ett tåg som avgått någorlunda i tid. Tåget före hade ropats ut alldeles för kort tid före avgång, på nån ovanlig plattform, så jag tog väl en kopp och väntade på nästa - om jag tar ståplats strejkar ryggen oftast och jag tappar en arbetsdag. Det var nattsvart ute, värmen i vagnen var som vanligt lite lite för högt uppskruvad, så där så det är skönt när man kommer in och sen inte blir behagligt hur mycket man än klär av sig. Framför mig satt dels en man och en kvinna som nog var kollegor, dels tvärs över mittgången en man som var bekant med dem, sådär halvbekant, de hade uppenbarligen känt varandra länge, antagligen decennier, men inget gemensamt minne eller ämne var så lätt att prata om som tågförseningarna. Frågor som "Jaså var du också på sjuttonförtiett i torsdags, hade du också väntat på sjuttonelva?", och resten av vagnen lyssnade, jodå, de hade också frusit på perrongen, varenda kväll i flera veckor, och sen trängts i vagnarna på första tåget som faktiskt gick. "Så du var också på det som fick gå via Arlanda i måndags!" Ja, ibland är det extra synd om dem som bor i Knivsta.

De tre pratade precis så där högt att det inte går att inte höra vad de säger. Vagnen var bara halvfull så så mycket mer hände inte förrän det var dags för biljettkontroll. I just den där vagnen satt också en kvinna. Hon satt bakom mig och jag tittade inte efter hur hon såg ut ens när vi gick av, jag trodde först det var en äldre tant som satt där men när konduktören kom ändrade jag mig, rösten lät inte särskilt gammal. Kanske trettio, antagligen yngre men definitivt en kronisk pendlare. När konduktören, en dam runt trettifem, kom till henne så inledde hon - pendlaren - ett resonemang om att det vore acceptabelt att strunta i biljett idag med tanke på hur många förseningar och inställda angångar det varit på sistone. Hela vagnen blev tyst. Kvinnan var inte högljudd eller upprörd och hon förde sitt resonemang ganska väl, bättre än jag kunde ha gjort det och allteftersom minuterna går blev konduktören mer och mer obekväm, hon var ju tvungen att utkräva biljett och normalt sett kontrollavgiften på åtskilliga hundralappar. Man kan ana att hon bävade inför att avkräva en upprörd resenär närmare tusen kronor.

Uppsalapendeln har normalt två konduktörer som avverkar kontrollen från var sin ände av tåget och när damerna pratat förseningar och vad som är skäligt biljettpris en stund så har den andre konduktören gått igenom resten av vagnarna och anländer. Diskussionen har då kommit fram till resegarantin och huruvida det procentuella bortfallet av biljettpris kan kvittas mot de procentuella bortfallen i avgångar, samt hur ensidigt deklarerade avtal kan vara gångbara även från resenärens sida. Ja, diskussion och diskussion, det var mest kvinnan i sätet bakom mig som diskuterade, den kvinnliga konduktören sa inte så mycket. Hennes kollega var fryntlig och visade större socialt självförtroende, en kommentar på dalmål om vilket skämt den nya resegarantin är så var isen smält och damen i sätet bakom mig avslöjade att hon självklart hade en blijett. Att hon bara så in i helvete var tvungen att säga något till någon innan hon exploderar, det berättade hon inte ens. Alla vi andra som suttit tysta och lyssnat, vi förstod precis hur nödvändigt det var.

Konduktörerna försvann bort mot sin lilla kupé. Man kunde gissa att hon sen beklagade sig, han skämtade och ryckte på axlarna på dalmål. Tåget rullade mot Uppsala, vi hade redan passerat biten där man ser bilarna på E4an, bron över Sävjaån där hägrarna bodde, man kunde precis se ljusen uppifrån Polacksbacken, bilarna på Kungsängsleden. Tåget var nästan i tid. Nästan, inte riktigt. Lokföraren hade just förklarat att det korta stoppet tidigare berodde på andra förseningar men att nu var det fritt fram in till Uppsala central.

Tvärs över mittgången från mig satt en ung man, jag skulle gissa en student eller en som nyligen varit student. Han hade hörlurar och lyssnade på musik så högt att jag kunde höra den om jag ansträngde mig. Han hade inte hört de tre och inte kvinnan som var tvungen att klaga lite. Han tittade upp mot Sten Sture-monumentet, slog ihop sin andravärldskrigsmonografi på engelska och började stoppa ner saker i axelväskan, drog ner jackan från bagagehyllan. Lurarna med musiken var fortfarande på.

Just då bromsade tåget in, ganska tvärt, och stannade därute på slätten, inom synhåll från Ultuna gård. Killen med lurarna kurade ihop sig och man ser hur han bara inte hade lust att hålla inne. Att det helt enkelt inte ger nåt. Han rätade på sig och bara säger lite för högt, "Fuck!". Det blir ännu lite högre för han hade ju fortfarande lurarna på.

Jag tittade inte ens extra noga på mina medresenärer den kvällen. De tre, kvinnan, studenten, allihop är fortfarande okända för mig. Jag slöt bara ögonen och bestämde mig för att komma ihåg. Det gäller att hålla värmen kvar inombords, det var ju fortfarande minus 20 på busshållplatsen.

"You always said people don’t do what they believe in, they just do what’s supposed to fit in, then they repent
And I always said, “Hang on to me, baby, and let’s hope that the roof stays on”"

Bob Dylan kan man skriva om nån annan gång, men jag tycker ibland att uppsalapendeln kunde vara värd en Dylan-låt precis som Mannen som sköt Liberty Valance. Inte bara nån futtig blogg.