Hur ska jag börja

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Efter att just ha suttit och försökt beskriva hur människor av olika kön och ålder beter sig omkring handikappade, på bussar och i affärer, så klev jag på bussen och sällskapet före råkade ta handikapp-platserna. Ingen fara det var gott om plats och jag kunde sitta bara nån rad bakom dem. Om jag inte har massor med bagage att släpa på och så länge jag inte behöver ta mig fram när bussen åker så är det faktiskt ingen stor skillnad. Det var inte så länge sen jag var helt frisk och jag vet att det var skönt med det extra utrymmet då också, jag kan unna andra den känslan så länge jag har nånstans att sitta.

Men mannen ville inte veta av det när han insåg att jag hade käpp. "Rätt ska vara rätt!" deklarerade han och vi bytte plats.

Det var faktiskt lite onödigt. Jag tror jag fattar vad han kände och menade, och det får mig att tänka att rätt många människor är ganska bra på att se och hjälpa, men åtminstone för min del så om jag säger att det går bra som det är att jag klarar mig, då menar jag det.

Nu dök istället en ganska enorm dam upp och höll på att krossa mig där på handikapp-platsen.

Till slut kom jag hem i alla fall, välbehållen och ganska nöjd med utflykten trots hettan och det som måste ha varit brandrök från skogsbranden.


Har ju mest skrivit på engelska om allt som rört hur jag blev sjuk men jag har tänkt på sistone att det vore trevligt om det fanns lite att säga så här på svenska också. Så, här är det. Svenska har glidit över till att bli andrahandsval på flera sätt men det gick ändå ganska bra att låta några ord trilla ut. Vi får väl se om jag kan skriva lite mer och inte bara låta allt komma på engelska.

Om fåniga historier

En liten sak som jag hatar med att ha en så dominant sjukdom är just hur det lägger sig i och tvingar en omvärdera saker som man skjutit ifrån sig i massa år. Frickin life lessons hela tiden.

Jag minns en historia som jag måste ha läst nån gång på högstadiet och tyckte då att den var platt och dum. Den skulle nog visa nånting om att vara uppmärksammad och älskad tror jag, jag tyckte bara den var idiotisk. En kille som kapade av sig handen och plötsligt bryr sig alla, sen är det inte nytt längre och han blir ensam igen och då kapar han av sig andra handen. Askorkad historia.

Men! Nu sitter jag och funderar på alla dussintals knasiga historier omkring alla symptom, mediciner, läkare och absurditeter. Och då infinner sig ibland frågan, när slutar allt det där vara intressant? För jag har haft en himla massa samtal de senaste två åren, och allihop har kretsat omkring det där som definierat mig allt mer, oavsett hur mycket jag velat vägra låta just det hända. När mer än varannan tanke man har handlar om hur man ska kriga mot en sjukdom blir det lätt så, men nånstans stannar man upp och vill att nästa samtalsämne ska vara nånting annat.

Helst innan de man pratar med kommer till samma slutsats.

På något sätt tycker man helt plötsligt att det fanns något som blir relevant i den där fåniga historien. Med en själv i centrum.

Vinst

Alla som inte kallar sig höger verkar samstämmigt anse att "vinst i välfärden" är ondska. Jag vill ställa en fråga om det: Om man har två system där allt är lika utom att en aktör i ena fallet gör en vinst på precis samma tjänst och kvalitet, är det mindre bra för alla? Om alla aspekter är bättre - fler får tillgång till bättre vård eller utbildning, med ett lägre pris, är det fortfarande sämre? Till den som hävdar det vill jag säga, Skitsnack.

En bättre och billigare tjänst blir inte sämre för att någon dessutom gör sig en vinst. Själv tycker jag dessutom att det vore en synnerligen välförtjänt inkomst.

Privatisering och kommersiell välfärd må vara omgivet av klanteri, inkompetens och nepotism och det ska exponeras och motverkas, men att skrika om vinst i välfärden är inte ärligt och inte sant om man inte anser att all vinst är stöld.

Det anser inte jag, och nu vet du det.

Sökande förgäves

Jag håller på och skiljer mig, det är därför det skrivs så lite här. Nej, så är det inte alls, fast kanske lite grann i alla fall. Det var inte det jag skulle skriva om. Mitt i detta skiljande har glas och bestick delats upp, hyllor tömts och tonvis med skräp som tidigare var delar av någons liv (oklart vems) har förpassats till återvinning. I denna störtflod av skräp där flera dussin kartonger med kvalitetslitteratur och skräp-dito kastats att bli lågornas eller papperskvarnens rov har jag räddat något så dyrbart som ett halvdussin Ehrenmark. Såna där kåserisamlingar i pocketutgåva som folk förr gav till folk de inte kände och inte kunde hitta på någon julklapp med egentligt innehåll. De verkar ha varit lika välspridda som Fantomens julalbum (särskilt det med grottmannen i, Hzzzt eller vad han hette, verkar ha funnits i varje hem och på varje dass i hela landet).

Jag har giltiga ursäkter för att inte ha kastat dessa ehrenmarkare som inte ens från början var mina. Jag letar nämligen efter den enda ehrenmarkare jag nånsin läst. Det är ett kåseri som jag tror måste inleda någon av sagda kåserisamlingar, för jag kan svårligen tänka mig att jag läst mer än den inledande berättelsen i en sådan bok. Det är några stycken om uppväxten i Örebro och gymnasisternas därstädes entusiasm över att vara unga och begåvade samt deras förundran över att en sådan samling genier råkat födas och uppväxa på just denna plats i just denna tid. Jag vill ha tillbaks den berättelsen för jag minns den som intressant.  Förmodligen var den lika tafflig som resten av ehrenmarkarna men jag vill i alla fall hitta den.

Tyvärr tror jag att det inte var någon av fruns ehrenmarkare jag i något tillfälle av leda plockade upp och läste några sidor i. Förmodligen var det mormors. Jag har ett vagt minne av att det fanns exakt en sån ehrenmarkare i hennes hus i Motala.

Sökandet får fortsätta. Kanske kommer jag hitta den i en boklåda. Det lär väl bli första och sista gången någon antikvariant säljer en av alla dessa ehrenmarkare som alltid finns i boklådor.

Socialdemokraterna letar efter en process. Här är processen.

Efter att mediadrevet mot stackars Juholt gått segrande ur partiets strid mot verkligheten löper nu VU dagligen gatlopp på väg in till möten för att hitta en ny Process och en ny Ledare. Man pratar om att bestämma om man ska ha en lång process eller en kort. Om den ska vara öppen eller intern. Den enda idé som verkar vara fullkomligt död förefaller vara att det är dags för en kvinnlig partiledare.

Efter den totala cirkusen kan jag bara se en väg öppen för SAP: nya medier. Real World Social Democrat. Jag  rekommenderar innerligt partiet att avstå från anspelningar på storbror.

Lås in kandidaterna nånstans, på Bommersvik kanske, i ett par veckor. Webbsända avsnitt varje dag med tävlingsmoment. Ökande intresse och publikens engagemang, istället för att belägras av ilsken press.

Deltagarna ställs inför utmaningar varje dag. Spontan-uttalanden för pressen: "Ni har tappat tre procent sen förra SIFOn, euron krisar. Förklara krig mot Grekland, du har 90 sekunder på dig. Action!" Tittarröster. Alla får rösta - bara de har gillat facebooksidorna som heter "Kan lyktstolpen få fler röster än Reinfelt" och "Sverigedemokraterna ut ur riksdan". En kandidat skickas hem efter varje avsnitt.

I andra avsnittet får de träffa kungen och vara underdåniga. I det tredje blir det bjudkalas på någon diktaturs ambassad. I det fjärde avsnittet måste de hantera en attack mot iranska kärnkraftverk och Hamasterrorister som attackerar bosättningar. Sen kommer övningar i snabbpudel och vinna-tid-undanmanövrer samt avledande attack på utvald motståndare. Efter första veckan presenteras tre wildcards, det är Mona Sahlin, Per Nuder och någon jag inte kan namnet på men som blidkas med nån EU-post när han slagits ut. veckopressen försäkrar att den okände är fotogenisk.

Röstningen bör flytta mellan olika medier varje dag. Flest nya twitter-followers en dag, gilla-markeringar på facebook nästa dag, vanliga, hederliga telefonröster en tredje - du vet, precis som melodifestivalen har. Ser du, att delta i politiken är inte svårare än att rösta fram en slagdänga. På så sätt skaffar man sig en kommunikationsbas i alla medierna samtidigt som man täcker in alla de kanaler som befolkningen så obetänksamt splittrat sig mellan.

Expertpanel som recenserar dagens insatser sist i varje avsnitt vore önskvärt, men den blir svår att besätta. Alla som inte är avtackade föredettingar är ju potentiella kandidater. En panel bestående av Göran Persson och Ingvar Carlsson blir nog inte så kul.

En fördel är att om den som segrar inte skulle visa sig hålla måttet så kan de som kom två eller trea enkelt lanseras som "den moraliska segraren" som "folket egentligen ville ha". Planerar man lite framåt så kan man ha partiledaråterväxten säkrad för flera kommande valperioder.

Jag tror ovanstående räcker för att klargöra upplägget, detaljerna kan VU själva fylla i på mindre tid än en kafferast i de pågående manglingarna. Bara ring in ett kamera-team och kör. Glöm inte att jag ska ha procent på reklamintäkterna.

Den årstiden

Det här är en liten samling, en kollektion, ett axplock, en bukett om man så vill, av erfarenheter av SJs omsorg om sina kunder och sin erbjudna tjänst (eller, i något enstaka fall, sådana erfarenheter gjorda av mig någorlunda närstående bekanta, men jag har inte tagit med något fall där jag inte vet vem den drabbade var, och när det inträffade). Kärleksförklaring vill jag inte kalla det.

• Veckan före jul 2009 berättade jag för en kollega som tänkte sig att flytta till Knivsta och börja tågpendla att det livet var helt ok. Samma kväll var den första med totalt kaos på Stockholms central.
• Under en period av över två arbetsveckor under vintern 2010-2011 reste jag två gånger per arbetsdag och hade inte en enda arbetsdag där inte antingen ditresa eller hemresa (eller båda) var försenade med minst 100%. De flesta dagarna var bägge resorna så sena och under hela perioden var det en enda resa som kom fram i tid.
• För den som arbetar med informationsteknologi är SJs (assisterade av Trafikverket eller vad de nu kallar sig) informationsspridning tidvis helt surrealistisk. Vid ett och samma tillfälle har jag till exempel observerat
• en version från lokföraren
• en version från ombordpersonal ombord på tåget
• en version från ombordpersonal på perrongen (jag vet inte om de borde kallas överbordpersonal eller något annat fyndigt)
• en version i skyltning på perrongen
• en version i skyltning vid perrongens början
• en version på informationstavlan i centralhallen
• en version - som med korta mellanrum ändrades - i högtalarsystemet
• ...alla olika (med viss reservation, det är med heisenbergsk osäkerhetsgrad förknippat att försöka observera alla dessa informationsplatser samtidigt så det kan hända att de olika versionerna faktiskt i viss mån stämde överens vid några tidpunkter)
• Vid ett tillfälle hördes tågpersonal ursäkta bristen på sittplatser (där åtskilliga passagerare köpt sittplatsbiljett) med orden "någon har glömt att koppla på den vagnen"
• Över högtalarsystemet har jag informerats om att ett tåg inte kan avgå som planerat eftersom "tågpersonalen saknar kompetens". Jag vet fortfarande inte vad de menade egentligen.
• Flera gånger jag hört den käcka formuleringen "tåg förtielva som nu inkommer försenat och som skulle ha vänt 17.41 som tåg förtitolv kommer istället att bli tåg förtitretton klockan 18:11", vilket måste vara ett helt briljant sätt att förbättra förseningsstatistiken eftersom inställda tåg enligt SJs evangelium inte är försenade. Den insparade förseningsersättningen uppgår f.ö. till ungefär en halv dubbeljapp. Jag antar, möjligen lite krasst, att någon chef på SJ får bättre bonus av detta.
• Då och då rekommenderas uppsalapendelns passagerare att ta "det efterföljande tåget till Uppsala och Gävle som avgår om 8 minuter från spår 18 norra". Detta är bara komiskt om man vet att uppsalapendeln går från spår 3, och att sträckan mellan spår 3 och spår 18 norra tar ungefär 7 minuter att tillryggalägga (utan att springa och utan packning).
• Jag har tappat räkningen på alla stort uppslagna artiklar och intervjuer om hur SJ ska "undvika kaos nästa vinter." Jag undviker numera sådana artiklar, eftersom de osvikligt följs av förseningar dagen efter att jag läst dem.
• Jag har tröstat gråtande resenärer. Du tror mig kanske inte men det är faktiskt sant.

Jag har slutat lösa in "förseningsgarantin" - men det var nog ingen som trodde något annat.

Lite mera jämlik

Jag kan inte begripa - faktiskt exakt så: kan inte begripa - hur någon kan påstå att det är jämlikt att vi har en ätt som föds till ett uppenbart priviligierat liv. Jag kan inte begripa hur någon kan tycka att det är godtagbart att en enda krona slösas på att underhålla den institutionen. Jag kan inte begripa hur någon kan vilja liera sig med en familj som uppenbart stått närmare nazisterna än de allra flesta i landet. Jag kan inte heller förstå hur någon kan önska en familj att vara fast i ett sånt träsk.

Att vi har kvar denna relik av förtryck, denna äcklande odemokrati, det är för mig helt och hållet obegripligt och oförsvarbart.