Inte en toalett

Livet är numera ganska fullt av saker som får mig att tänka att så där vill jag nog egentligen inte vara men jag orkar inte ens försöka göra något åt det och alla andra får bara stå ut med att jag är lite i vägen eller har konstigheter för mig. Inte för att jag nånsin fäst mig särskilt vid vad andra tänker om vad jag gör, men det gäller på fler områden nu.

En sån sak som jag skulle vilja bry mig om men bara inte klarar av att göra något åt har att göra med att jag ofta går omkring med en stank av urin i näsan och tror att jag kanske drar med mig sån lukt.

Det kommer av följande: På Centralen i Stockholm finns hissar direkt upp från bortre änden av perrong 3/4 och 5/6, uppsalatågen kommer ju in på perrong 3 och jag ska ut mot Karlaplan eller Frihamnen så ettan från Kungsbron är perfekt och uppgången direkt från perrongen kortar faktiskt min gångväg med närmare en kilometer. Sen är det ju en ganska rejäl trappa upp, förstås. Som tur är finns det en hiss. Jag glider rakt förbi kön av pendlare som ska tränga sig upp i trappan och trycker fram hissen. Så långt har jag inga betänkligheter alls.

Trapphuset är öppet större delen av natten tror jag, för någon har mutat in just de hissarna som sin privata urinoar. Jag kan inte riktigt förebrå den som gör det. Som en som numera måste ha tillgång till toalett i alla möjliga sammanhang och utan att kunna välja tid och plats så har jag en hel del förståelse för den som är desperat nog att ställa sig och kissa i en hiss, men jag skulle önska att det inte behövdes.

Ibland får jag sällskap i hissen. Det är oftare kvinnor än män, men oavsett vilket så är andelen ungefär lika stor av personer som uppenbarligen inte hade räknat med den pressande stanken i hissen och står och håller tillbaka kväljningar under den korta turen. Jag gissar att de som överhuvudtaget klarar trapporna tänker sig för innan de eventuellt tar hissen igen.

När man kliver ur hissen så hänger tanken på den där stanken kvar länge. Det är ganska svårt att övertyga sig själv om att den inte har satt sig i skorna och kläderna, och man undrar lite om andra passagerare på bussen tror att man luktar så.

En vardagsdetalj man gärna skulle välja bort. Faktiskt så pass att jag funderar på att börja stappla uppför trapporna ibland.

På en toalett för drygt tjugofem år sen

Jag jobbade på långvården några månader när jag var väldigt ung. Där hade jag kollegor som till skillnad från mig var utbildade vårdbiträden, vissa var undersköterskor och en del var riktiga sjuksköterskor. Nästan alla var kvinnor men inte riktigt alla. Bland de outbildade som hade det enklaste springjobbet fanns en del invandrade, jag skulle gissa kanske 25-30%. Ursprungen varierade. En av mina kollegor hette M, han kom från Sydamerika och var egentligen läkare men han kunde inte få jobb som läkare förrän han hade genomgått någon slags omskolning eller utbildning. Till sånt var det köer och svårt att bli antagen. Så han var vårdbiträde på långvården.

Jag kan tänka mig att en hel del av patienterna som låg där inte hade haft så mycket samröre med folk med annat ursprung. De kom från det där sjukligt homogena samhället där alla verkligen var bleka och hette Svensson. Många av patienterna kunde hur som helst inte protestera men där fanns också dagpatienter, såna som kom in över dan, delvis som ett sätt att avlasta anhöriga.

Vid ett tillfälle blev jag ropad på från en toalett och därinne fann jag en av dagpatienterna som ville ha hjälp med något toalettbestyr. Bredvid stod M, undanskuffad. Patienten förklarade att han den där inte dög för att han var annorlunda.

Det var en av de väldigt få gånger då sådant blivit synligt och tydligt för mig. Jag fattade egentligen inte särskilt mycket om medmänniskor och sånt där svårt på den tiden men just den gången tycker jag att jag hittade rätt. Jag pekade på M och sa till patienten, Han är läkare och du är en idiot. Sen gick jag.

Jag växlade några ord med M om saken efteråt men jag kunde just inte komma på något att säga. Det kan jag fortfarande inte.

Jag är inte någon hjälte eller fanatisk idealist. Den som vill kan gärna anta att historien är en saga, en fabel. Jag vill bara avsluta den med att säga: Om du röstar på ett uttalat rasistiskt parti så förtjänar du att bli lämnad på toa med otorkad röv. Din dumhet drabbar de den riktas mot men den berövar också mig saker. Småaktigheten och fegheten som föder den uttalade svenska rasismen kan jag inte acceptera hos någon som vill bli tagen på allvar.

Hur ska jag börja

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Efter att just ha suttit och försökt beskriva hur människor av olika kön och ålder beter sig omkring handikappade, på bussar och i affärer, så klev jag på bussen och sällskapet före råkade ta handikapp-platserna. Ingen fara det var gott om plats och jag kunde sitta bara nån rad bakom dem. Om jag inte har massor med bagage att släpa på och så länge jag inte behöver ta mig fram när bussen åker så är det faktiskt ingen stor skillnad. Det var inte så länge sen jag var helt frisk och jag vet att det var skönt med det extra utrymmet då också, jag kan unna andra den känslan så länge jag har nånstans att sitta.

Men mannen ville inte veta av det när han insåg att jag hade käpp. "Rätt ska vara rätt!" deklarerade han och vi bytte plats.

Det var faktiskt lite onödigt. Jag tror jag fattar vad han kände och menade, och det får mig att tänka att rätt många människor är ganska bra på att se och hjälpa, men åtminstone för min del så om jag säger att det går bra som det är att jag klarar mig, då menar jag det.

Nu dök istället en ganska enorm dam upp och höll på att krossa mig där på handikapp-platsen.

Till slut kom jag hem i alla fall, välbehållen och ganska nöjd med utflykten trots hettan och det som måste ha varit brandrök från skogsbranden.


Har ju mest skrivit på engelska om allt som rört hur jag blev sjuk men jag har tänkt på sistone att det vore trevligt om det fanns lite att säga så här på svenska också. Så, här är det. Svenska har glidit över till att bli andrahandsval på flera sätt men det gick ändå ganska bra att låta några ord trilla ut. Vi får väl se om jag kan skriva lite mer och inte bara låta allt komma på engelska.

Om fåniga historier

En liten sak som jag hatar med att ha en så dominant sjukdom är just hur det lägger sig i och tvingar en omvärdera saker som man skjutit ifrån sig i massa år. Frickin life lessons hela tiden.

Jag minns en historia som jag måste ha läst nån gång på högstadiet och tyckte då att den var platt och dum. Den skulle nog visa nånting om att vara uppmärksammad och älskad tror jag, jag tyckte bara den var idiotisk. En kille som kapade av sig handen och plötsligt bryr sig alla, sen är det inte nytt längre och han blir ensam igen och då kapar han av sig andra handen. Askorkad historia.

Men! Nu sitter jag och funderar på alla dussintals knasiga historier omkring alla symptom, mediciner, läkare och absurditeter. Och då infinner sig ibland frågan, när slutar allt det där vara intressant? För jag har haft en himla massa samtal de senaste två åren, och allihop har kretsat omkring det där som definierat mig allt mer, oavsett hur mycket jag velat vägra låta just det hända. När mer än varannan tanke man har handlar om hur man ska kriga mot en sjukdom blir det lätt så, men nånstans stannar man upp och vill att nästa samtalsämne ska vara nånting annat.

Helst innan de man pratar med kommer till samma slutsats.

På något sätt tycker man helt plötsligt att det fanns något som blir relevant i den där fåniga historien. Med en själv i centrum.

Vinst

Alla som inte kallar sig höger verkar samstämmigt anse att "vinst i välfärden" är ondska. Jag vill ställa en fråga om det: Om man har två system där allt är lika utom att en aktör i ena fallet gör en vinst på precis samma tjänst och kvalitet, är det mindre bra för alla? Om alla aspekter är bättre - fler får tillgång till bättre vård eller utbildning, med ett lägre pris, är det fortfarande sämre? Till den som hävdar det vill jag säga, Skitsnack.

En bättre och billigare tjänst blir inte sämre för att någon dessutom gör sig en vinst. Själv tycker jag dessutom att det vore en synnerligen välförtjänt inkomst.

Privatisering och kommersiell välfärd må vara omgivet av klanteri, inkompetens och nepotism och det ska exponeras och motverkas, men att skrika om vinst i välfärden är inte ärligt och inte sant om man inte anser att all vinst är stöld.

Det anser inte jag, och nu vet du det.

Sökande förgäves

Jag håller på och skiljer mig, det är därför det skrivs så lite här. Nej, så är det inte alls, fast kanske lite grann i alla fall. Det var inte det jag skulle skriva om. Mitt i detta skiljande har glas och bestick delats upp, hyllor tömts och tonvis med skräp som tidigare var delar av någons liv (oklart vems) har förpassats till återvinning. I denna störtflod av skräp där flera dussin kartonger med kvalitetslitteratur och skräp-dito kastats att bli lågornas eller papperskvarnens rov har jag räddat något så dyrbart som ett halvdussin Ehrenmark. Såna där kåserisamlingar i pocketutgåva som folk förr gav till folk de inte kände och inte kunde hitta på någon julklapp med egentligt innehåll. De verkar ha varit lika välspridda som Fantomens julalbum (särskilt det med grottmannen i, Hzzzt eller vad han hette, verkar ha funnits i varje hem och på varje dass i hela landet).

Jag har giltiga ursäkter för att inte ha kastat dessa ehrenmarkare som inte ens från början var mina. Jag letar nämligen efter den enda ehrenmarkare jag nånsin läst. Det är ett kåseri som jag tror måste inleda någon av sagda kåserisamlingar, för jag kan svårligen tänka mig att jag läst mer än den inledande berättelsen i en sådan bok. Det är några stycken om uppväxten i Örebro och gymnasisternas därstädes entusiasm över att vara unga och begåvade samt deras förundran över att en sådan samling genier råkat födas och uppväxa på just denna plats i just denna tid. Jag vill ha tillbaks den berättelsen för jag minns den som intressant.  Förmodligen var den lika tafflig som resten av ehrenmarkarna men jag vill i alla fall hitta den.

Tyvärr tror jag att det inte var någon av fruns ehrenmarkare jag i något tillfälle av leda plockade upp och läste några sidor i. Förmodligen var det mormors. Jag har ett vagt minne av att det fanns exakt en sån ehrenmarkare i hennes hus i Motala.

Sökandet får fortsätta. Kanske kommer jag hitta den i en boklåda. Det lär väl bli första och sista gången någon antikvariant säljer en av alla dessa ehrenmarkare som alltid finns i boklådor.

Socialdemokraterna letar efter en process. Här är processen.

Efter att mediadrevet mot stackars Juholt gått segrande ur partiets strid mot verkligheten löper nu VU dagligen gatlopp på väg in till möten för att hitta en ny Process och en ny Ledare. Man pratar om att bestämma om man ska ha en lång process eller en kort. Om den ska vara öppen eller intern. Den enda idé som verkar vara fullkomligt död förefaller vara att det är dags för en kvinnlig partiledare.

Efter den totala cirkusen kan jag bara se en väg öppen för SAP: nya medier. Real World Social Democrat. Jag  rekommenderar innerligt partiet att avstå från anspelningar på storbror.

Lås in kandidaterna nånstans, på Bommersvik kanske, i ett par veckor. Webbsända avsnitt varje dag med tävlingsmoment. Ökande intresse och publikens engagemang, istället för att belägras av ilsken press.

Deltagarna ställs inför utmaningar varje dag. Spontan-uttalanden för pressen: "Ni har tappat tre procent sen förra SIFOn, euron krisar. Förklara krig mot Grekland, du har 90 sekunder på dig. Action!" Tittarröster. Alla får rösta - bara de har gillat facebooksidorna som heter "Kan lyktstolpen få fler röster än Reinfelt" och "Sverigedemokraterna ut ur riksdan". En kandidat skickas hem efter varje avsnitt.

I andra avsnittet får de träffa kungen och vara underdåniga. I det tredje blir det bjudkalas på någon diktaturs ambassad. I det fjärde avsnittet måste de hantera en attack mot iranska kärnkraftverk och Hamasterrorister som attackerar bosättningar. Sen kommer övningar i snabbpudel och vinna-tid-undanmanövrer samt avledande attack på utvald motståndare. Efter första veckan presenteras tre wildcards, det är Mona Sahlin, Per Nuder och någon jag inte kan namnet på men som blidkas med nån EU-post när han slagits ut. veckopressen försäkrar att den okände är fotogenisk.

Röstningen bör flytta mellan olika medier varje dag. Flest nya twitter-followers en dag, gilla-markeringar på facebook nästa dag, vanliga, hederliga telefonröster en tredje - du vet, precis som melodifestivalen har. Ser du, att delta i politiken är inte svårare än att rösta fram en slagdänga. På så sätt skaffar man sig en kommunikationsbas i alla medierna samtidigt som man täcker in alla de kanaler som befolkningen så obetänksamt splittrat sig mellan.

Expertpanel som recenserar dagens insatser sist i varje avsnitt vore önskvärt, men den blir svår att besätta. Alla som inte är avtackade föredettingar är ju potentiella kandidater. En panel bestående av Göran Persson och Ingvar Carlsson blir nog inte så kul.

En fördel är att om den som segrar inte skulle visa sig hålla måttet så kan de som kom två eller trea enkelt lanseras som "den moraliska segraren" som "folket egentligen ville ha". Planerar man lite framåt så kan man ha partiledaråterväxten säkrad för flera kommande valperioder.

Jag tror ovanstående räcker för att klargöra upplägget, detaljerna kan VU själva fylla i på mindre tid än en kafferast i de pågående manglingarna. Bara ring in ett kamera-team och kör. Glöm inte att jag ska ha procent på reklamintäkterna.